I väntan på...

Ibland, men inte särskilt ofta, känns det som om livet stannar upp. Denna dag är en sådan dag. Inte för att jag haft brist på sysselsättning, utan läget är bara sådant. Jag går omkring i något sorts limbo.
Det kan ha att göra med den fina snöstormen att göra. Det är vitt ute, både på backen och i luften. Vi har varit på Hoppis&Skuttis, varit ute med hunden, varit och tittat på konståkning (Sebastioans kusin är med i Ytterby-Kungälvs Konståkningsklubb), ätit mat och druckit kaffe - och ändå går jag liksom och väntar. På någonting? Vad? Att livet skall börja?
Det är absolut ingen obehaglig känsla. Tvärtom, rätt så behaglig. Sysslolöshet är inte fel, när dagarna och veckorna är uppritade och inritade med en linjals millimeterprecision, för att man skall fixa "uppdraget": att sköta sig själv och familj och djur och jobb och gud vet vad mer. Det är ungefär som att sätta en boll i rullning. Man blir van vid att den rullar och rätt så fritt från stopp eller hopp eller studs. Och nu känns det som om bollen stannat på plan mark.
Just nu är sambo och son och tittar till hästen. Och jag och dotera sitter och slötittar på tv.
Vilken härlig, underbar dag det blir när bollen ligger still. Jag tror jag fortsätter njuta. För imorgon börjar den rulla igen. Och skall inte stanna på trettio dagar...