fredag 15 maj 2009

Klart

För några veckor sedan fick jag ta det övergripande ansvaret för en omorganisation (rationalisering) på jobbet. Höll i trådarna och försökte att inte lägga mig i för mycket. I tisdags körde vi igång och med undantag för ett par lag så fungerade det väldigt bra. Justeringar gjordes. Och nu flyter det på. Kan jag konstatera lite vemodigt.
Det är alltid lite sorgligt att slutför och avsluta något. Fast väldigt tillfredställande.

torsdag 14 maj 2009

Arbets-EKG

Har någon av er gjort en arbets-EKG? Jag fick göra det i tisdags, som en förberedelse till min träff med idrottsläkaren på Sahlgrenska sjukhuset.
Jag har gjort det förut, men det var väldigt länge sedan. Enkelt uttryckt går det ut på att du trampar på en testcykel med ett motstånd som ökar med tiden. Fast trampet skall ha samma frekvens. Var sextionde sekund tar sköterskan trycket och man får svara på frågor om bröstsmärta, andfåddhet och ansträngningsgrad. Jag gick ju direkt in i "trainingsmode" och frågade hur lång tid testet är. Fem-sex minuter, svarar sköterskan.
När hjärtläkaren har ställt in allting så börjar jag trampa. Jag räknade ju snabbt ut att sköterskan kommer ta fem tryck på mig och sedan är det slut. Hur jobbigt kan det vara? Det var väldigt lätt i början. Sedan tyngre. Och tyngre. Sköterskan frågade och jag svarade. Femte gången var jag ordentligt andfått och svetten hade börjat droppa. Ingen signal om att sluta trampa. "Måste ha räknat fel" tänker jag och nu är det riktigt jobbigt att trampa. Frågorna kommer igen. Jag svarar med stora besvär och får ta i allt vad jag har för att få tramporna att gå runt. Nu kan jag knappt prata när sköterskan frågar om andfåddhet. "Jaaa, lite till, kom igen nu för f-n" peppar jag mig själv. Och inser att nu går det inte mycket mer.
-"Hur... länge... till... cykla...?" frågar jag läkaren som sitter bredvid. Han tittar lite roat på mig.
-"Det bestämmer du själv. Du behöver inte cykla så länge om du inte vill"
Aargh... Nästan ramlar av sadeln och får lägga mig ner en stund. Hade nog en puls på tvåhundra.
-"Du har ju jättebra kondition. Riktigt bra faktiskt. 330 watt kom du upp i, det gör inte många"
-"Tack... det har ju... kostat 300... kronor... ville ha... valuta... för peng... arna..."
Och så skrattar vi allihop, jag, sköterskan och läkaren.

tisdag 12 maj 2009

Min PM räddar mitt liv

Min pacemaker har återigen, på ett annorlunda sätt, räddat mitt liv. Eller iallafall stora delar av mitt utseende, inre organ, knän, lår, smalben och kanske även vitala funktioner av min hjärna.
Vår tränare har precis bestämt att vår klubb skall ställa upp i diverse tävlingar till hösten. I kickboxning, alltså. Alla medlemmar fick under dagens pass information om hur ansökningarna skall gå till. Bland annat ingår då en obligatorisk läkarundersökning. Bland annat undersöks hjärtat. Som skall fungera utan anmärkning.
Mitt hjärta funkar inte utan min pacemaker. Alltså är mitt hjärta inte godkänt. Alltså får jag inte tävla i kickboxning. Alltså har pacemakerna räddat ovan nämnda delar av min yttre och inre kroppsliga struktur.
Fast samtidigt... jag kan inte låta bli att undra. Undrar hur bra jag skulle vara "live".

måndag 11 maj 2009

Sparring

Jag njuter av att vara träningsfri, lika mycket som jag våndas av att ryggen värker. Nu är det nästan över och jag ger mig på ett lättare pass redan imorgon - om inte annat för att få komma och träffa mina kära träningskompisar. Lär vara en bra uppslutning på tisdagens träning, jämfört med söndagens (dagen efter Stenungsund Open). Tränaren var smått uppgiven eftersom endast de som inte tävlade kom: Jo. En tävlande dök upp. Starkt jobbat.

Jag var naturligtvis där, men inte omklädd. Låg på en madrass och stretchade och småpratade med ett par andra, bland annat tränaren. Som berättade att Göteborgs Kickboxning hade lagt ut bilder från sparringlägret på sin hemsida. Bifogar naturligtvis ett par bilder på en viss kämpe:
Me in full action. Laddar för en ordentlig rundspark, fast jag har inget minne av om jag träffade eller inte. Benskydden killarna och tjejerna har är stenhårda och skyddar helt klart. Alla utom motståndaren.

Helt klart är två saker.

  1. Vi gör ingen skillnad mellan killar och tjejer. Och tro mig. Det behövs inte. Jag har verkligen fått respekt för kvinnliga fighters. Helt underbart att vi kan sparras ihop. I hur många sporter kan tjejer och killar träna ihop?
  2. Koreansk Kickboxning har höga sparkar jämfört med kickboxning som vill in på kroppen och mosa dina lår. Föredrar helt klart att hålla mig på distans.

Det var allt för idag. Imorgon får jag träna igen, vilket känns... känns... Gööööör-bra.

söndag 10 maj 2009

Stenungsund Open

Det var en riktigt stor ungdomstävling i Taekwon-do i helgen - Stenungsund Open. Skulle gissa på att det var över 300 deltagare. Kungälv var naturligtvis med.

Här är en handfull deltagare inför avfärden från Kungälv Bussstation. Kvart över sju på morgonen, en lördag.

Vi är coola, vi är tuffa, vi är de hårda kidsen från orten. Jag får gåshud när jag ser dem komma gående mot Sundahallen i Stenungsund. Helst som jag sparrat mot de flesta i Kickboxning. Det gör ont att möte dessa killar och tjejer. Jag har märken som intyg.

Det finns olika sätt att ladda på. Incheckning klockan åtta på morgonen och sedan åtta timmars väntan. Antingen kan man sova som Sebastian. Eller så väljer man Jontes (bäste träningskompisen) lite piggare sätt - att busa med fotografer.

Första matchen vinner Sebastian. Jämn match men klar seger ändå. Sebastian till vänster på bilden.

Sedan börjar det tuffa motstånden. Sebastian möter motståndare med röd-svart bälte. Tuff utmaning, fast egentligen mest utmanande mentalt. Han gör en av sina bästa matcher och förlorar med domarsiffrorna 2-1 och en oavgjord. Imponerande.

En stolt Sebastian med sin coach Laszlo. Han har verkligen vunnit bronset och jag har aldrig sett honom så nöjd med den placeringen förut.

Tack för iår Stenungsund. Vi syns nästa år - men nu är det soffan som gäller.