Strömstad och ryggvärk

Jag är förutsägbar - minst sagt. På uppvärmningen i tisdags körde vi rugby med sandsäck (!). Någon drog, någon slet, någon annan knuffade och jag fick en liten sträckning i ryggen. Inget farligt men precis så mycket att det hämmade. Varför skall jag vara med på sånt? Idiot!

Och naturligtvis så var det en tvådagars konferans i Strömstad på torsdag-fredag. Sitta, sitta, sitta och så sitta. INTE bra för ryggen, kan jag ju säga. Men det blev ändå några lättare träningspass, lite streching och massor av jacuzzi och bassängbad. Himmelriket kan man säga, men ändå... tänk om jag varit okej i ryggen: vilka löpvägar det fanns i Strömstad - kajer, havet, strand - allt möjligt. Hade verkligen sett fram mot det. En lång, lugn löprunda tidigt på morgonen och sedan en lång dusch och hotellfrukosten. Mmm...

Men å andra sidan. Att ligga i en svimmingpool med utsikt över havet - det är ju knappast något en människa skall klaga på.

Coachmöte

...hade jag igår. Eller rättare sagt så var det inget möte, utan bara en avstämning sedan förra gången. Problemet då, som belystes på ett av coachen sedvanligt ödmjukt sätt och utan att såra, var min tendens till att nonchalera problem. Jag har lätt för att sopa saker under mattan och vifta bort saker som andra människor uppfattar som svårt och till och med traumatiskt. Som till exempel omorganisation.
Stanna. Lyssna. Lyssna. Bagatellisera inte problem, även när de ter sig banala och tiden är knapp. Sök efter en lösning tillsammans med personen som framför problemet.
Nu har jag funderat över mitt sätt och berättat följande lösning för coachen:
När någon framför ett problem/oro/tvivel, så skall jag alltid lyssna. Finns tid skall vi sätta oss ner för att i någorlunda lugn och ro bena ut problemet och söka en lösning.
Är det ont om tid skall jag lyssna, bestämma en tid för ett kort möte och be personen fundera på en lösning under tiden.

Coachen tyckte att det lät som en bra början till att slipa bort nonchalans. Tack för förtroendet, coach!

Hälsoundersökning

För tre år sedan gjorde vi genom arbetsgivarens omsorg en hälsoundersökning. En enkät fick fyllas i som behandlade olika aspekter av ens livsstil - motion, alkohol, kost och stress/sömn. Det fanns andra aspekter också, men dessa fyra var huvudpunkterna.
Du fick en personlig återkoppling brevledes och ett erbjudande om att ta kontakt med företagshälsovården om det var något du undrade över. Första kontakten med företagshälsovården var dessutom anonym. Först vid ett andra besök fick arbetsgivaren komma in för godkännande.
Min personliga återkoppling var rena katastrofen. På en skala från grönt till rött fick jag knallrött på flera parametrar: motion var orange, alkohol knallröd liksom kost och sömn/stress. Jag tog lite skärrad kontakt med företagshälsovården och fick en tid rätt omgående. Fick det mesta bekräftat - alldeles för mycket alkohol, mat, stress. För lite sömn och motion.
Förra veckan fick vi göra om i stort sett samma enkät. Det individuella svaret är betydligt roligare att läsa denna gång. Jag blev stolt över mig själv (eller låter det fult att säga så?). Grönt på alla parametrar: alkohol (dricker inte en droppe längre), motion (tränar riktigt bra), kost (i stort sett fri från all skräpmat, som pizza, McD, godis, chips...). Min PM var ju det som fick allt att vända på allvar. Dock fortfarande orange färg på stress. Sömnen är dålig. Men jag har varit på sömnlabb och väntar på återkoppling som kanske kan hjälpa mig. Och då har jag bara min stressbenägenhet att jobba med.
Som jag skrev ovan. Jag är stolt över denna resa som jag har gjort. Faktiskt. Från en halvalkoholiserad, överviktig och sönderstressad surgubbe till en relativt välmående, vältränad människa som lär sig att se positivt på tillvaron. På tre år. Tack Andrej, det gjorde du bra mot dig själv!

Ett smärtsamt uppvaknande

Det kändes idag. Sparringslägret från igår. Smalbenen och låren fick sig en rejäl omgång. Flera på jobbet frågade mig varför jag gick så konstigt och jag sade att det var träningsvärk. Med ett litet leende.
Träningen på medelpasset var också smärtsamt. Det är inlagt både grodhopp, störtloppsställning och andra låraktiviteter i det passet och det gjorde... ja, inte ont, men det stramade rejält. Men det som var det mest roliga idag var att medelpasset var det trettionde passet i sträck för mig. Jag har alltså klarat min lilla utmaning och kört trettio dagar i sträck. Tittade lite på diagrammet jag har på funbeat: ca en tredjedel av passen var lite ansträngande, en tredjedel ansträngande och en tredjedel mycket ansträngande. En bra blandning utan att jag själv medvetet valt att träna så. Det verkar som om kroppen sköter detta själv. Tack kroppen.
Och nu lutar jag mig tillbaka i soffan och bara njuter: trettio dagar i sträck!!

Rapport från träningslägret

Nu har jag varit där: Göteborgs Kickboxningsklubb som hade ett läger där bland annat vi från Koreansk Kikboxning var med. 3 timmars sparring fick kortas till en och en halv timme på grund av det stora antalet medverkande. Vansinnigt varmt i lokalen, massor med sköna fighters som tog hand om oss. Stor skillnad mot vår sparring. Lowkicks, svep och riktigt tight och inpå kroppen. Och de tyckte tvärtom om oss: Höga sparkar, mer snabbhet och rapphet, distans till motståndaren.

Dessvärre inga bilder på mig eftersom jag tog bilderna under de korta pauser som erbjöds. Men jag visar det som blev hyfsat bra:

Och så en avslutande gruppbild där jag finns med - till höger och stående med händerna i sidan: