torsdag 27 november 2008

Kalibrering och tuffa pass, del 3

Det känns emellanåt lite otäckt med den nya pacemaker-kalibreringen. Det kan ibland räcka att jag börjar lyfta lite tunga saker (på jobbet, exempelvis) så drar både hjärta och andning igång. Lite hysteriskt, som det känns. Pang på röbetan, om uttrycket tillåts. Och det är jag inte särskilt van vid (när det gäller hjärtat, alltså - hehehe). Så det var med lite nervositet i bakhuvudet (med hjärtat i halsgropen???) som jag klev in på Friskis idag för att värda på skivstångspasset. Hemskt skönt när de första deltagarna började trilla in, för det fick mig att tänka på annat en liten stund.
Strax innan jag gick iväg så tyckte min sambo att jag skulle berätta, åtminstonde för ledaren, att jag kalibrerat om min pacemaker, för att han skulle vara beredd på att något kunde inträffa. Jag tänkte på rådet en liten stund, men ville inte berätta för någon. Det blir bara en massa daltande då och ledaren kommer vara mer koncentrerad på mig än på passet.
Jag gjorde detta på kickboxningen i söndags. Berättade för min ledare att jag hade en PM, vilket han (till min förvåning) inte hade vetat om. Sedan upplevde jag att han sprang efter mig och frågade om allt var okej vid minsta pust från min sida. Det går faktiskt inte att träna då. Jag blir bara okoncentrerad och känner mig mjäkig, och tro mig - ingen bra egenskap att ha när du skall sparras mot folk som går in för att träffa dig.
Hursomhelst. Passet kör igång. Jag tar det lite lugnt i uppvärmningen och känner mig för. Blir aningen andfådd, men känner samtidigt att jag blir varm i kroppen. Ökar därför tempot lite och tar ut rörelserna en aning. Det går också bra. När uppvärmningen och tänjningen är klar är jag visserligen andfådd, men på ett "behagligt" sätt. Varm och aningen svettig och inte alls så kall som jag varit sista tiden. Så det känns bra och jag lägger på lite mer vikter än jag skulle ha gjort i vanliga fall (fast inte lika mycket som när jag gick in i mjölksyreväggen)
Det blir precis som det skall vara. Det känns precis som det skall kännas. Jobbigt, mjölksyra, svetten droppar, men andningen är väldigt fin hela tiden. Det enda som verkligen känns vidrigt är när jag kör axlarna: förklaringen är enkel:
På tisdagens kickboxning så körde tränaren med lite nya övningar. Under ca 60 minuter skulle vi, två och två, utföra följande:
1. 3 minuters stående skuggboxning
2. 3 minuter handsvep (du står på alla fyra, med utsträckt kropp, och skall svepa undan den andres händer från golvet)
3. 3 min. skuggboxning, hårdare slag
4. 3 minuter handsvep
5. 3 min skuggfight. Sparkar mot låren tillkommer.
6. 3 minuters handsvep
7. 3 X 4 minuters brottning 2 mot 1 ; "allt tillåtet" - dock inga armbågar eller slag mot huvud.
8. 3 x 3 minuters sparring med skydd. Avbrott mellan varje omgång då du gör 50 situps.

Du. Jag kan lova att mina axlar var totalt slut. Och jag lovar att de hade inte hämtat sig efter en dags vila. När vi kom till axelpressen på skivstången gjorde sig alla minuters handsvep sig gällande. Jag har nog aldrig varit så trött i mina axlar i hela mitt liv. Det bara brände och brände: snacka om att det är bra att ha mantran vid sådana tillfällen! "Never give up", "De är tröttare än mig" osv, osv.
Men samtidigt: vilken skön känsla att orka igenom passet. Tack pacemakern (igen). Tycker om dig.
Har du något bra tips på "jävulska" pass? Dela med dig. Snälla??

onsdag 26 november 2008

Kalibrering och tuffa pass, del 2

Det gick ju inte så bra för mig att bli blodgivare (se nedan). Men när jag nu ändå hade tagit mig till sjukhuset, så passade jag på att titta in på medicinavdelningen. Jag har tappat bort telefonnumret till min "pacemakerkontakt" på sjukhuset och nu fanns en utomordentlig chans att få gräva fram vem det var.
Den senaste tiden (kanske tre-fyra veckor) har jag börjat uppleva vissa olustkänslor i samband med träning. Svag yrsel under uppvärmningen. Svårt att "komma igång" med svettningarna. Domningar, framför allt när jag jobbar med armarna över axelhöjd. Och svårt med andningen - jag får en ytlig, snabb andning och har haft väldigt svårt att hänga med i början på passen. Efter lite funderande och rannsakande beslöt jag mig för att ta itu med problemet. Jag hade samma symptom innan jag tuppade av på träningen i juni och fick en pacemaker för att hålla igång hjärtat. Kunde det vara den som börjat krångla???
På medicinavdelningen fick jag mycket riktigt tag i min kontaktperson. En kort överläggning och sedan fick jag en tid som var idag, den 26:e november, klockan tio.
Jag kan efter besöket idag konstatera följande: sjukvården i Kungälv är fantastiskt smidig och snabb. Vidare är kroppen verkligen en mekanisk apparat som du kan "kalibrera" i stort sett hur du vill (med rätt utrustning och kunskap). Sköterskan aktiverade två sensorer som finns i min typ av pacemaker. Den ena sensorn styr hjärtpulsens acceleration och kommer nu att ge hjärtat en liten skjuts när jag sätter i gång med uppvärmningen. Den andra sensorn styr andningen (!!) och kommer att ge min andning en knuff i rätt riktning när jag tränar. Fråga mig inte hur detta går till - jag är bara så otroligt glad och tacksam för att jag har en pacemaker, som hjälper mig att leva ett aktivt liv, och som jag blir mer och mer kompis med.
Någon annan som har sådana positiva erfarenheter av "hjälpredskap" här i livet? Sådana saker du inte kan leva ett normalt liv utan?
Skriv en rad - gör mig glad!

tisdag 25 november 2008

Kalibrering och tuffa pass, del 1

Jag tog tag i saken redan förra veckan. Jag var på Kungälvs sjukhus för att testa mig som blodgivare. Efter så många år som jag har haft dåligt samvete för att jag inte ger blod, trots att jag vet hur otrolig nytta du gör, kom jag in på blodcentralen - märkbart stolt.
Jag fick fylla i ett formulär. Jag hade lite bråttom, för jag brann av iver över att äntligen få dela med mig till behövande. (Jag har förut skrivit om mitt bråttom-skap. Denna gång resulterade detta bråttom-skap i att jag fyllde i "nej" på frågan om jag var gravid. Ett klart återfall, men jag tog mig i kragen och tittade igenom formuläret ordentligt innan jag lämnade in det)
Några små varningsklockor hade börjat ringa någonstans i mitt bakhuvud. Operation i juni. Hmm. Var det för nära inpå? Hjärtsjukdomar? Är inopererad pacemaker resultat av en hjärtsjukdom?

När jag hade lämnat in blanketten fick jag slå mig ner. Inte så många minuter. En sköterska kom ut och ropade mitt namn. Jag reste mig från stolen och log mitt allra charmigaste leende och hälsade på henne med ett glatt "hej".
-"Hejhej" sade hon. -"Kommer du med in här, så skall vi prata lite"
-"jaaa" tänkte jag. "Det gick vägen"
-"Duuu", sade hon när hon slagit sig ner på en stol. -"Jag är hemskt ledsen att behöva säga detta, men du kan tyvärr inte bli blodgivare. Vi är jättetacksamma för att du kom hit, och jätteglada för ditt visade engagemang, men tyvärr. Du har en pacemaker, och pacemakerpatienter får inte ge blod."
Sedan kom en liten förklaring om att man inte riskerade blodtrycksfall, vilket jag tydligen kan få. Jag kunde bli dålig om jag låg ner och tappades på blod. Fy för den lede. Jag var (är) både arg och besviken.

Har du gjort något liknande. Laddat för något för länge och sedan, när du väl tar tag i saken så visar det sig vara för sent? Bidra gärna så kanske jag inte känner mig ensammast i världen.