fredag 6 februari 2009

Mina matvanor

Okej!
Jag satt efter att ha läst flera bloggar om kost och tänkte lite på vad jag stoppar i mig. Jag kom fram till att jag äter väldigt mycket och väldigt regelbundet, men har kanske aningen dålig variation i maten.

Men så här ser en "normaldag" ut hos Andrej:

05:10 - Frukost. Oftast två smörgåsar med pålägg (ost, skinka, leverpastej...) med skivad gurka/tomat. En kopp kaffe med mjölk.

08:45 - Frukost. En skål fil/Yougurt/mjölk med havrefras och musli. En kopp kaffe.

12:00 - Lunch. I 9 fall av 10 medhavd mat som värms i micron = se middag

15:00 - Gärna en frukt innan jag cyklar till dagis för att hämta Sofia.

17:00 - Middag. Pasta/ris/potatis i alla upptänkliga former tillsammans med kött/fisk. Ibland soppa (grönsakssoppa). Kaffe.

21:00 - Kvällsmat. Väldigt olika beroende på om och vad jag tränat.

Kickboxning: Om det är tung träning med mycket fys och sparring är det alltid Gainomax direkt efter träningen. På kvällen gärna en halv ostkaka med filmjölk och musli.
Skivstång: Samma som kickboxning.
Station medel/intensiv: samma som kickboxning.

Jympa medel/intensiv/Puls: Mycket vatten och två smörgåsar. Ofta med majonäs och makrill i tomatsås.
Löpning/Crosstrainer: Samma som jympa.

En liten kommentar: Jag har valt bort följande: McD, pizza, chips&dip, godis, läskedrycker, socker (typ strösocker i flingorna, kaffet...). Inga andra skäl än att jag mår konstigt och tränar mycket sämre med skräp i kroppen än utan. Och den njutningen att kunna köra hårt på ett pass uppvägar all njutning som en fredagsfylla eller lördagsgodis någonsin kan ge. Och jag har hellre en rejäl träningsvärk än en rejäl baksmälla.
Däremot äter jag gärna nötter, bär och torkade frukter på fredag och lördagkvällar. Och förunderligt god hemmalagad godis som du kan hitta här. Leta efter filmsnacks.

onsdag 4 februari 2009

Spinningpremiär

Det slog mig först en timme efter passet var slut. Av en ren tillfällighet ramlade jag idag in på ett styrke/spinn-pass på Friskis (45 minuter skivstång/45 minuter spinn), främst beroende på att Sebastian inte hade någon träning på kvällen. Trivdes inte med tanken på löpbandet och så öppnades detta pass mitt framför mina ögon - det som alltid brukar vara fullbokat!
Jättekul, jobbigt och väldigt svettigt.
Men det var, som sagt, först efteråt som jag kom på en sak: detta var första spinningpasset sedan jag fick min pacemaker. Sist jag var med på ett pass höll jag på att svimma (nähä?). Det var i våras förra året. Och nu! Vilken otrolig skillnad! Det var ju inte jobbigt! Eller, jo, det var ju jobbigt och jag var totalt genomsvett, men det var inte jobbigt på det sättet - att jag mådde illa och så yr att jag bara ville stiga av cykeln. Vilken känsla det var!
Jag har sagt detta förut (typ 10 ggr) men jag säger det igen:
Tack, käraste pacemaker, för att du finns och för att du får min kropp att funka.

tisdag 3 februari 2009

Antiklimax

Sedan söndagens något brutala mentala genomklappning, hade jag verkligen laddat för kickboxningen denna tisdag. Jag var väldigt koncentrerad, mentalt förberedd och mycket laddad.
Naturligtvis blev det en av de mest lugna träningar vi haft sedan starten. Lite uppvärmning, stretch och sparkövningar vid ribbstolarna.
Sedan var det teknik, teknik och mer teknik. Ingen fys, ingen sparring, inga tävlingar. Nästan lite avslaget och tråkigt faktiskt. Men väldigt nyttigt.
Eller så upplevde jag det så för att jag var mentalt förberedd och fokuserade på det jag skulle göra och inget annat.
Hursomhelst kändes det aningen som ett antiklimax. Men det kanske bäddar för att jag hittar rätt nästa gång???

måndag 2 februari 2009

På´t igen!

Annelie hävdar att om man ramlat av en häst, så skall omedelbart upp i sadeln igen för att bli kvitt rädslan.
Efter söndagens mentala kollaps på kickboxningen har jag fått lite råd från olika håll. Bland annat Magda Gad. Tack!
Så jag har börjat fokusera på tisdagens träning redan idag. Idag var det dessutom vilodag, både från träning och jobb, eftersom Sofia hade feber i helgen och fortfarande är hemma från dagis. Så det blev en mycket rask promenad nu på eftermiddagen och femton minuters stretch. Ryggen håller. Fortfarande vansinnigt stel i korsryggen, men den håller.
Goda nyheter för mig, med andra ord. Jobbigt för mina träningskompisar.

söndag 1 februari 2009

Kollaps

Jag skall försöka vara ärlig mot mig själv i detta inlägg:
Jag var med på kickboxningen idag. Första passet på två veckor, och var klart osäker. Ryggen kändes av, en liten "förhårdnad" där ryggskottet suttit. Så jag var inte smärtfri när jag bugade och gick in i salen.
Vanligtvis blir jag irriterad på folk som direkt går fram till en tränare och säger -"jag måste ta det lugnt idag, för att jag...". Antingen är man med eller så gör man något annat. Inte mittemellan-lösningar. Det skapar osäkerhet i gruppen och ingen vågar köra hårt med personen, vilket drabbar alla andras träning.
Och då hör jag mig själv säga till tränaren: -"Jag testar idag. Ryggen känns inte hundra än, så jag kör lite lugnt". Och när jag hör mig själv säga detta, känner jag hur jag krymper mentalt. Direkt.
Jag är med på uppvärmningen. Jag är med på stretchen. Men jag vet att jag fokuserar mer på den läkta skadan än på träningen. All fokus ligger på den lilla förhårdnaden i ryggslutet. Skall det hålla?
Jag drar mig undan och kör skuggboxning när de andra kör med mitzor. Samma rörelser och straffar mig med att köra utan avbrott, hela tiden under närmare en timme. Unnar mig inte ens vatten vid vattenpausen. Jag skäms som en hund för att jag är med men hela tiden fegar ut och hela tiden fokuserar på det som jag är rädd för, smärtan i ryggen.
Sedan är det sparring. Jag vet inte vad jag tänker på, men jag snörar på mig skydden och går upp. Jag ser att tränaren tittar förvånat på mig, men jag låtsas inte om det.
Det går bra mot Sebastian. Det går bra mot en till som är alldeles grön. Och en till, som är halvbra.
Sedan möter jag en duktig kille. Stor, stark, teknisk, slår och sparkar stenhårt. Enda chansen jag har mot honom är när jag står kvar, går in på kroppen och matar slag. Enda chansen är att driva honom bakåt, annars blir jag en slagpåse.
Men när tränaren säger "si-cha"... viker jag ner mig mentalt till hundra procent. Jag blir rädd för att slå upp skadan, rädd för att bli träffad, rädd för hans sparkar. Jag hamnar på halvdistans där han matar slag och sparkar. Och jag backar. Och får stryk. Och backar. Och får ännu mer stryk. Tills jag ger upp. Med tio sekunder kvar.
Efteråt blir killen lite orolig och kommer fram för att se hur det är med mig. Och jag inser att jag förstört hans sparringrond eftersom han inte fick något motstånd. Fy för den lede vad jag mådde dåligt. Både kroppsligt och psykiskt.

"Jag skall aldrig mer träna när jag inte är beredd att ge allt. Aldrig! DET är ett löfte"

Nu får jag gå vidare. Lära mig av läxan och spola ner passet där det hör hemma. Jag vet vad som gäller nu.