lördag 24 januari 2009

Nystart ggr två

Jag testar en ny design på bloggen (nähä, det såg du inte va?).
Kommentarer?
Och så började jag röra på mig idag. Hoppis&Skuttis alltså. Precis lagom för mig, för jag kände av ryggen, milt sagt.
Gick snabbt och hoppade lite och då började det smärta och det kändes som om benet domnade lite. Med andra ord inte godkänt. Det känns som om kickboxningen får vänta en vecka till för det smärtade även när jag testade höfterna. Och kickboxning utan höfter och korsrygg = inget bra.
Det får bli försiktig-start på gymmet istället. På måndag.
Tills dess fortsätter jag med Mommo...

fredag 23 januari 2009

Att ramla ur ett ekorrhjul

Du som följer min blogg, vet att jag har träningsförbud. Hela veckan ut.
Det är rätt konstigt att inte träna. Skum känsla, men absolut inte obehaglig. Kanske lite håglös, men absolut inte obehaglig.
Jag har så sakta hittat andra saker att göra. Vara på biblioteket och titta på böcker (jag tycker böcker är vackra och bibliotek konstiga). Jag lånade ett par böcker till Sofia. Och en bok till mig. Mommo, som Vida hade ett inlägg om. Den boken har jag velat läsa sedan femton-tjugo år säkert, men det har inte blivit av. Och jag har börjat leta aktivit efter någon som kan hjälpa mig att designa om min blogg, för det är jag riktigt dålig på att lära mig.
Det är lite som om jag ramlat ur ett av mina ekorrhjul och upptäckt att världen faktiskt inte går under för att jag missar fem -sex träningspass.´
Liksom världen inte går under för att man missar en eller två dagar på jobbet. Eller hämtar Sofia en halvtimme för sent på dagis. Eller att man inte borstar tänderna en kväll. Eller missar ett avsnitt av Criminal Minds. Eller glömmer att plocka ur diskmaskinen en dag. Eller inte dammsuger på onsdagen. Eller försover sig på morgonen. Eller råkar spilla ketchup på köksgolvet när man precis svabbat golvet. Eller... ja, du fattar nog vart jag vill komma.
Så vad spelar egentligen någon roll här i världen eller i livet?
Konstiga frågor... Hoppas jag kan börja träna snart, för detta börjar bli allt mer underligt. Inte obehagligt, som sagt. Men underligt...

torsdag 22 januari 2009

Sak-letare och fel-letare

Pippi Långstrump är bland mycket annat en sakletare. Jag tycker väldigt mycket om henne, bland annat för att hon ägnar sig åt sakletning. Jag gillar den inställningen till livet som sakletning innebär. Ett rätt chosefritt och principlöst sätt att förhålla sig till omgivningen och sina medmänniskor och miljön. Man tager vad man haver, helt enkelt, och använder sin fantasi till att förgylla den mest sönderrostade plåtburk med. Det måste vara rätt roligt att umgås med Pippi.

Sedan finns det människor som är motsatsen till sakletare. Låt oss kalla dem fel-letare (Homo Error?). Det brukar vara principfasta människor med djupt rotade traditioner och föreställningar om hur saker skall vara, Och framför allt INTE vara. Jag, för min del, förstår inte hur man kan ägna energi åt hur saker och ting INTE skall vara istället för att leta efter trådrullar som man kan använda till att blåsa såpbubblor med.

-"Vilket jättefint rum ni har gjort. Men där i hörnet är det ju en glipa i listen? Skall det vara så?"
-"Vi skall inte fira jul där, för det har vi bestämt sedan förut!"
-"Det där kommer aldrig att fungera."

Jag tycker inte om Homo Error. De ger mig ingen energi. De utför bara ett seglivat motstånd genom större delen av livet.

Jag umgår mycket hellre med er, mina bloggvänner. Ni är mina Pippi Långstrumpor. Härliga sakletare som berikar livet, är nyfikna och inte bryr er vidare om konventioner. En kollektiv kram till er från mig och min familj!

tisdag 20 januari 2009

Naprapat-ilska

Min älskade naprapat såg så där oändligt trött ut när hon såg mig stå i väntrummet. Igen.
-"Kom in"
Jag lommade in och kände mig ungefär som en förstaklassare som skall in till rektorn för en krossad glasruta.
-"Vad har hänt?" frågar hon och ser så där kritiskt på mig, ungefär som en rektor skulle ha gjort.
-"Nja, jag var ju här förra måndagen med ryggen" börjar jag. "och jag blev jättebra väldigt snabbt. Så jag tränade torsdag - lördag och då small det bara till i ryggen igen. Jag förstår faktiskt ingenting" fortsätter jag.
-"Men du skulle ju inte träna, sa jag ju" säger naprapaten. Sedan tror jag faktiskt att hon himlade med ögonen. -"jaja, klä av dig så får jag se hur illa det är"
Det är konstigt. Det där med minnet, alltså. Jag har inget minne av att jag inte fick träna. Inte alls.
-"Det enda positiva med detta är att du svarade så snabbt på behandlingen förra veckan" säger hon och fortsätter "och lyssna nu för du måste vara en av de mest envisa människor jag träffat. Du. Får. Absolut. INTE. Träna. På. En. Vecka!" och jag såg något mycket bestämt och strängt visa sig i hennes ögon. Jag tror till och med att jag bockade lite när jag skulle gå därifrån. Så här i efterhand var det nog lättare att möta rektorn än min älskade favoritnaprapat.

Jag är med andra ord satt i karens. Boktips någon???

måndag 19 januari 2009

Man och kvinna

Jag är väldigt grön i bloggvärlden. Hittar fortfarande bloggar, oftast genom att följa länkar från kommentarer hos mina favoriter. Jag tycker själv att jag har ett rätt brett område bland bloggarna, men med inriktning på träning. Eller kanske rättare sagt livslust, träning, positivt tänkande och bra kost.
Men det är en sak som jag undrar: är det så att merparten av de som bloggar är tjejer/kvinnor? Eller är det jag som blivit enögd? Som det är nu känns det som om 90% av alla som bloggare är tjejer/kvinnor. Ungefär som ett medelpass på Friskis&Svettis, alltså. Vilket ju är väldigt trevligt, inget snack om det. Men är det inte lite konstigt?

Hallå? Var är alla killar som har något vettigt att säga?

söndag 18 januari 2009

Knock-out och Walk-over

Vad är det man säger, nu igen. "When the going gets tough, the tough gets going"
Okej....
I kungälv, Ytterby närmare bestämt, säger vi så här: "When the going gets tough, Andrej goes to bed"

Jag hade ett träningspass i lördags morse. När jag tog på min skorna innan passet spände det till i ryggen. "Aj, som f*n" hördes det i omklädningsrummet. En annan motionär tittade upp.
-"Vad hände nu?"
-"Vet inte. Känns som jag sträckte mig i ryggen" svarade jag lite avvaktande.
Jag smög mig bort till spegeln och tittade. Inte så snett i ryggen som jag befarade.
-"Äh. Det var inget." sade jag högt och bet ihop. För nu började det mola obehagligt.

Passet gick ändå rätt bra. Stretchen också. Stelheten började sätta in efter duschen. Och så ser jag i spegeln hur ryggen sakta börjar krökas åt höger. När jag väl kommer hem, så ser jag min käraste sambo stå i köksfönstret. När hon ser mig komma gående ser jag hur hon bara skakar på huvudet. Och då gör jag allt för att gå så rakt och avslappnat som möjligt.

Jag äter en bit mat när jag väl kommit in. Lägger mig på sängen. Nu är smärtan i full gång. Ryggen krampar när jag försöker slappna av. Och det gör så j-v-l ont, så att jag börjar nästan att gråta. Jag vet vad som gäller. Upp ur sängen igen. På med skor och kläder och ut och gå. Jag är ute i över en timme. Går. Försöker slappna av. Sträcker ut stegen så mycket jag kan. Vilar mig med pannan mot någon iskall stolpe på vägen.

När jag kommer hem igen slänger tränaren in den vita handduken. Tränaren, det är mitt envisare jag. Tränaren säger åt mig att matchen är slut. Gå och lägg dig. Knock-out, walk-over, you name it, I buy it.

Nu har det gått 24 timmar. Nu kommer det framsteg. Jag kunde ta mig upp ur sängen idag och ta mig en kopp kaffe. Och gå tillbaka till sängen igen. På tio minuter blankt.
Och jag undrar just vad min favoritnaprapat kommer att säga imorgon.

"When the going gets tough, Andrej goes to bed!" Så sant, så sant....