Kalibrering och tuffa pass, del 2

Det gick ju inte så bra för mig att bli blodgivare (se nedan). Men när jag nu ändå hade tagit mig till sjukhuset, så passade jag på att titta in på medicinavdelningen. Jag har tappat bort telefonnumret till min "pacemakerkontakt" på sjukhuset och nu fanns en utomordentlig chans att få gräva fram vem det var.
Den senaste tiden (kanske tre-fyra veckor) har jag börjat uppleva vissa olustkänslor i samband med träning. Svag yrsel under uppvärmningen. Svårt att "komma igång" med svettningarna. Domningar, framför allt när jag jobbar med armarna över axelhöjd. Och svårt med andningen - jag får en ytlig, snabb andning och har haft väldigt svårt att hänga med i början på passen. Efter lite funderande och rannsakande beslöt jag mig för att ta itu med problemet. Jag hade samma symptom innan jag tuppade av på träningen i juni och fick en pacemaker för att hålla igång hjärtat. Kunde det vara den som börjat krångla???
På medicinavdelningen fick jag mycket riktigt tag i min kontaktperson. En kort överläggning och sedan fick jag en tid som var idag, den 26:e november, klockan tio.
Jag kan efter besöket idag konstatera följande: sjukvården i Kungälv är fantastiskt smidig och snabb. Vidare är kroppen verkligen en mekanisk apparat som du kan "kalibrera" i stort sett hur du vill (med rätt utrustning och kunskap). Sköterskan aktiverade två sensorer som finns i min typ av pacemaker. Den ena sensorn styr hjärtpulsens acceleration och kommer nu att ge hjärtat en liten skjuts när jag sätter i gång med uppvärmningen. Den andra sensorn styr andningen (!!) och kommer att ge min andning en knuff i rätt riktning när jag tränar. Fråga mig inte hur detta går till - jag är bara så otroligt glad och tacksam för att jag har en pacemaker, som hjälper mig att leva ett aktivt liv, och som jag blir mer och mer kompis med.
Någon annan som har sådana positiva erfarenheter av "hjälpredskap" här i livet? Sådana saker du inte kan leva ett normalt liv utan?
Skriv en rad - gör mig glad!