Kalibrering och tuffa pass, del 3

Det känns emellanåt lite otäckt med den nya pacemaker-kalibreringen. Det kan ibland räcka att jag börjar lyfta lite tunga saker (på jobbet, exempelvis) så drar både hjärta och andning igång. Lite hysteriskt, som det känns. Pang på röbetan, om uttrycket tillåts. Och det är jag inte särskilt van vid (när det gäller hjärtat, alltså - hehehe). Så det var med lite nervositet i bakhuvudet (med hjärtat i halsgropen???) som jag klev in på Friskis idag för att värda på skivstångspasset. Hemskt skönt när de första deltagarna började trilla in, för det fick mig att tänka på annat en liten stund.
Strax innan jag gick iväg så tyckte min sambo att jag skulle berätta, åtminstonde för ledaren, att jag kalibrerat om min pacemaker, för att han skulle vara beredd på att något kunde inträffa. Jag tänkte på rådet en liten stund, men ville inte berätta för någon. Det blir bara en massa daltande då och ledaren kommer vara mer koncentrerad på mig än på passet.
Jag gjorde detta på kickboxningen i söndags. Berättade för min ledare att jag hade en PM, vilket han (till min förvåning) inte hade vetat om. Sedan upplevde jag att han sprang efter mig och frågade om allt var okej vid minsta pust från min sida. Det går faktiskt inte att träna då. Jag blir bara okoncentrerad och känner mig mjäkig, och tro mig - ingen bra egenskap att ha när du skall sparras mot folk som går in för att träffa dig.
Hursomhelst. Passet kör igång. Jag tar det lite lugnt i uppvärmningen och känner mig för. Blir aningen andfådd, men känner samtidigt att jag blir varm i kroppen. Ökar därför tempot lite och tar ut rörelserna en aning. Det går också bra. När uppvärmningen och tänjningen är klar är jag visserligen andfådd, men på ett "behagligt" sätt. Varm och aningen svettig och inte alls så kall som jag varit sista tiden. Så det känns bra och jag lägger på lite mer vikter än jag skulle ha gjort i vanliga fall (fast inte lika mycket som när jag gick in i mjölksyreväggen)
Det blir precis som det skall vara. Det känns precis som det skall kännas. Jobbigt, mjölksyra, svetten droppar, men andningen är väldigt fin hela tiden. Det enda som verkligen känns vidrigt är när jag kör axlarna: förklaringen är enkel:
På tisdagens kickboxning så körde tränaren med lite nya övningar. Under ca 60 minuter skulle vi, två och två, utföra följande:
1. 3 minuters stående skuggboxning
2. 3 minuter handsvep (du står på alla fyra, med utsträckt kropp, och skall svepa undan den andres händer från golvet)
3. 3 min. skuggboxning, hårdare slag
4. 3 minuter handsvep
5. 3 min skuggfight. Sparkar mot låren tillkommer.
6. 3 minuters handsvep
7. 3 X 4 minuters brottning 2 mot 1 ; "allt tillåtet" - dock inga armbågar eller slag mot huvud.
8. 3 x 3 minuters sparring med skydd. Avbrott mellan varje omgång då du gör 50 situps.

Du. Jag kan lova att mina axlar var totalt slut. Och jag lovar att de hade inte hämtat sig efter en dags vila. När vi kom till axelpressen på skivstången gjorde sig alla minuters handsvep sig gällande. Jag har nog aldrig varit så trött i mina axlar i hela mitt liv. Det bara brände och brände: snacka om att det är bra att ha mantran vid sådana tillfällen! "Never give up", "De är tröttare än mig" osv, osv.
Men samtidigt: vilken skön känsla att orka igenom passet. Tack pacemakern (igen). Tycker om dig.
Har du något bra tips på "jävulska" pass? Dela med dig. Snälla??