Kalibrering och tuffa pass, del 1

Jag tog tag i saken redan förra veckan. Jag var på Kungälvs sjukhus för att testa mig som blodgivare. Efter så många år som jag har haft dåligt samvete för att jag inte ger blod, trots att jag vet hur otrolig nytta du gör, kom jag in på blodcentralen - märkbart stolt.
Jag fick fylla i ett formulär. Jag hade lite bråttom, för jag brann av iver över att äntligen få dela med mig till behövande. (Jag har förut skrivit om mitt bråttom-skap. Denna gång resulterade detta bråttom-skap i att jag fyllde i "nej" på frågan om jag var gravid. Ett klart återfall, men jag tog mig i kragen och tittade igenom formuläret ordentligt innan jag lämnade in det)
Några små varningsklockor hade börjat ringa någonstans i mitt bakhuvud. Operation i juni. Hmm. Var det för nära inpå? Hjärtsjukdomar? Är inopererad pacemaker resultat av en hjärtsjukdom?

När jag hade lämnat in blanketten fick jag slå mig ner. Inte så många minuter. En sköterska kom ut och ropade mitt namn. Jag reste mig från stolen och log mitt allra charmigaste leende och hälsade på henne med ett glatt "hej".
-"Hejhej" sade hon. -"Kommer du med in här, så skall vi prata lite"
-"jaaa" tänkte jag. "Det gick vägen"
-"Duuu", sade hon när hon slagit sig ner på en stol. -"Jag är hemskt ledsen att behöva säga detta, men du kan tyvärr inte bli blodgivare. Vi är jättetacksamma för att du kom hit, och jätteglada för ditt visade engagemang, men tyvärr. Du har en pacemaker, och pacemakerpatienter får inte ge blod."
Sedan kom en liten förklaring om att man inte riskerade blodtrycksfall, vilket jag tydligen kan få. Jag kunde bli dålig om jag låg ner och tappades på blod. Fy för den lede. Jag var (är) både arg och besviken.

Har du gjort något liknande. Laddat för något för länge och sedan, när du väl tar tag i saken så visar det sig vara för sent? Bidra gärna så kanske jag inte känner mig ensammast i världen.