Bråttom-skap

Bråttom-skap är en av mina sämsta egenskaper. Jag tenderar att hasta iväg, slarva till och hyfsa till, nästan göra färdigt uppgifter och lever ett liv där jag ständigt kämpar för att kunna slutföra saker som jag påbörjat.
Det är mycket bättre nu än det var för tre år sedan, men fortfarande vadar jag i oavslutade arbetsuppgifter.
Jag läser ett inlägg av Pain is just weakness leaving your body om yoga och vikten att skynda långsamt. Inser igen hur mycket vi har att lära av Asien och dess livsfilosofi. Vårt västerländska liv handlar ibland uteslutande om hur du skall kunna komprimera tid och få med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt - dvs att vara så effektiv som möjligt. Om jag inte misstar mig började detta i och med industrialismens intåg - löpande bandet. Att kunna tillverka en enhet på så kort tid som möjligt för att kunna maximera vinsten per producerad enhet.
Baksidan av detta är att skynda sig. Och att skynda sig är en grov asiatisk svordom. Det finns tusentals visdomsord som talar om motsatsen:
"När du anser dig färdig har du på sin höjd kommit halvvägs"
"Även den längsta vandring börjar med ett steg"
"Vattnet urholkar stenen"
"Vägen är allt, målet ingenting"... och så vidare.
Jag tror större delen av vårt liv finns i den insikten - att saker måste få och ta tid att växa fram. Inte i "one-stop-shopping". Eller som min tränare i Taekwondo säger:
"Det som skiljer ett slag av en vitbältare från en slag av en svartbältare är... 20 års daglig träning" En bra sak att ha i bakhuvudet när man skall göra tjugofem saker samtidigt.