Följer mitt schema

Jag har blivit rätt duktig på att göra som jag blivit tillsagd. Läste om intervallträning för kampsportare och det var ungefär som jag trodde: En kickboxare skall inte springa långt och skall inte skaffa sig mjölksyretålighet i löpning - då blir jag en bra löpare, inte en bra kickboxare: Lugn löpning en gång i veckan, intervallöpning en gång i veckan och då skall jag ligga under maxkapacitet. Mjölksyra skall jag kämpa med i boxningen, inget annat.
Sagt och gjort: idag blev det backintervaller för att lära mig behärska pulsen och jobba på att snabbt komma tillbaka till normalpuls. 10 minuter joggning, 6 ggr tvåhundra meter backintervall och avslutande nerjoggning. Inte särskilt jobbigt, men det kändes väldigt bra. Nyttigt. Och jag inser att jag har bra kondis - när det gäller intervaller.
Imorgon blir det kickboxning. Hoppas på mycket sparring.

Konstig förtjockning i pannan

När jag kom hem från jobbet idag kände jag en konstig utväxt mitt i pannen. Eller egentligen ingen utväxt utan mer en slags förhårdnad. Ungefär lika stor som en femkrona.
Den måste ha frodats under löpningen hem från jobbet idag. 6 km med kraftig motvind, uppförsbackar, ryggsäck och en MP3 i skallen. Och när jag kommer hem visar det sig att jag hållit ett tempo på 5:20/km.
Jag som för bara en vecka sedan gett upp och kastat bort mitt pannben när det gäller löpning. Skört som rispapper var min slutgiltiga dom. Men så idag - tjockt som betong. Rena rama ultralöpningen. Iallafall enligt min standard.
Grattis till mig själv.

Blonda värdar!

Detta inlägg är dedikerat till Bettan - en otroligt sympatisk och humoristisk värd på Friskis i Kungälv:
Vi var på värdträff i torsdags förra veckan och hamnade vid samma bord. Mycket skratt blev det den kvällen. När vi skiljdes åt för kvällen, försäkrade jag mig om att Bettan verkligen skulle hoppa in för mig på måndagen den 18:e. Jajamen, bekräftade Bettan. Sedan avr det inte mer med det.
Jag hoppade i min tur in för att värda på Pernillas (favvo-)pass idag klockan 19;15. När jag kommer in på Friskis så står helt plötsligt Bettan framför mig med en lite lustig uppsyn. Sätter handen för ansiktet och låtsas vissla.
-"Du kommer inte tro mig" börjar hon.
Nää-ä hinner jag tänka. Hon glömde väl inte...
Jojomen. Visst hade hon glömt bort att hon skulle hoppa in för mig.
-"Men det är ju inte sant. Du skojar? Vi snackade ju om det i torsdags???"
Och Bettan bara skrattar och skakar på huvudet och skrattar.
-"Jag säger ju att jag är blond" och det går inte att låta bli att skratta. Det hade ordnat sig ändå och så, men ändå... Man glömmer inte bort ett byte, man gör bara inte det.
Sedan går Bettan hem och jag riggar upp kvällens pass och står och väntar på Pernilla och på motionärerna. Och där kommer Pernilla insvepande, tillsammans med... tillsammans med... sin ordinarie värd? Som jag skulle hoppa in för! Iklädd sina värdkläder.
Vi står och tittar på varandra, alla tre. Pernilla fattar ingenting. Inte jag heller. Inte ordinarie värd heller.
-"Men" börjar jag, "jag skulle ju hoppa in för dig".
-"Nääää"
-"Jo, du mejla ju?"
-"Jooo, men det är den 27:e jag inte kan. Inte idag"
Då bryter jag ihop. Det är ju inte sant! Visst var det den 27:e, inte den 20:e. Idiot!!! Gud vad jag skrattade. Och så berättar jag fadäsen med Bettan som jag har haft så roligt åt.

Så vad jag ville säga till dig Bettan: Du är inte den enda som färgat håret! Jag är tydligen blond jag också! Och frågan är ju nu om Pernilla får någon värd nästa vecka, eller om jag lyckas glömma det också??

Träningsvärk

Oj!
Det var länge sedan. Jag har tränat väldigt ofta sista tiden - missat fyra träningsdagar på 6 veckor och har känt mig på en mängd olika sätt - sliten, seg, pigg, glad, surmulen, småskadad, fräsh... you name it, I felt it. Men träningsvärk har jag INTE känt.
Men när jag under söndagen körde ett dubbelpass med kickboxning och sedan skivstång, med en mängd knäböj så... ja, redan i slutet på skivstångspasset kände jag att träningsvärken kom smygande. Det blev terapi under måndagen - en konferans på Arken i Göteborg, insmord med Zonsalva OCH kylsalva på lår och ljumskar. Haltade omkring som en lam anka ändå.
Och idag så var det kickboxning. Mmmm... men det var som jag misstänkte. Träningsvärken släppte under uppvärmningen och strechingen (nåja, kanske inte under strechningen - hundan vad det var stelt) och sedan flöt det på riktigt bra.
Träningsvärk är verkligen BOHICA! Så får ni en liten uppgift till de små grå också. Någon som vet vad BOHICA står för??

Karriär

Jag hade utvecklingssamtal med min chef. Dryftades en hel del och det var ett bra upplagt samtal med total inriktning på min utveckling som chef. Detaljer lämnar jag därhän, men i stort sett kan jag konstatera följande:
1. Mitt lyssnande och förståelse för medarbetare skall utvecklas (håller på - framför allt att slipa bort nonchalansen och att hålla sig lugn i jobbiga lägen)
2. Jobba med stresshantering.
3. Spänna bågen högre när det gäller det ekonomiska resultatet.

Och det jag efter ett par dagar kan konstatera, är att jag inte längre är en karriärist. Jag är intresserad av att utveckla mina medarbetare (coacha) och att genomföra mina projekt så bra som jag överhuvudtaget kan. Dvs jobba med mitt bråttomskap, konflikträdsla, nonchalans och försiktighet. Jag vill alltså bli en riktigt bra chef och en god människa. DET skulle jag vara väldigt nöjd med!
Karriären lämnar jag till ungtupparna (och hönorna)

Klart

För några veckor sedan fick jag ta det övergripande ansvaret för en omorganisation (rationalisering) på jobbet. Höll i trådarna och försökte att inte lägga mig i för mycket. I tisdags körde vi igång och med undantag för ett par lag så fungerade det väldigt bra. Justeringar gjordes. Och nu flyter det på. Kan jag konstatera lite vemodigt.
Det är alltid lite sorgligt att slutför och avsluta något. Fast väldigt tillfredställande.

Arbets-EKG

Har någon av er gjort en arbets-EKG? Jag fick göra det i tisdags, som en förberedelse till min träff med idrottsläkaren på Sahlgrenska sjukhuset.
Jag har gjort det förut, men det var väldigt länge sedan. Enkelt uttryckt går det ut på att du trampar på en testcykel med ett motstånd som ökar med tiden. Fast trampet skall ha samma frekvens. Var sextionde sekund tar sköterskan trycket och man får svara på frågor om bröstsmärta, andfåddhet och ansträngningsgrad. Jag gick ju direkt in i "trainingsmode" och frågade hur lång tid testet är. Fem-sex minuter, svarar sköterskan.
När hjärtläkaren har ställt in allting så börjar jag trampa. Jag räknade ju snabbt ut att sköterskan kommer ta fem tryck på mig och sedan är det slut. Hur jobbigt kan det vara? Det var väldigt lätt i början. Sedan tyngre. Och tyngre. Sköterskan frågade och jag svarade. Femte gången var jag ordentligt andfått och svetten hade börjat droppa. Ingen signal om att sluta trampa. "Måste ha räknat fel" tänker jag och nu är det riktigt jobbigt att trampa. Frågorna kommer igen. Jag svarar med stora besvär och får ta i allt vad jag har för att få tramporna att gå runt. Nu kan jag knappt prata när sköterskan frågar om andfåddhet. "Jaaa, lite till, kom igen nu för f-n" peppar jag mig själv. Och inser att nu går det inte mycket mer.
-"Hur... länge... till... cykla...?" frågar jag läkaren som sitter bredvid. Han tittar lite roat på mig.
-"Det bestämmer du själv. Du behöver inte cykla så länge om du inte vill"
Aargh... Nästan ramlar av sadeln och får lägga mig ner en stund. Hade nog en puls på tvåhundra.
-"Du har ju jättebra kondition. Riktigt bra faktiskt. 330 watt kom du upp i, det gör inte många"
-"Tack... det har ju... kostat 300... kronor... ville ha... valuta... för peng... arna..."
Och så skrattar vi allihop, jag, sköterskan och läkaren.