Åh-hå-hå Perniiiillaaa!

Idag blev det alldeles unik lösning på träningspasset. Onsdagar har blivit tortyrpassens dag i Fontinspåret, där jag likt en modern Don Quixote slåss mot väderkvarnarna, i form av omänskliga backar. De har satt sina spår i psyket och självförtroendet är ju inte riktigt på topp när det inte känns som om jag någonsin kommer klara varvet (5 eller 10 km).
En av värdarna på F&S hade fått förhinder på Pernillas pulspass. Ett snabbt samtal till en av Taekwon-do föräldrarna löste Sebastians skjuts hem från träningen, vilket i sin tur gjorde att jag kunde värda på passet. Har inte varit med på det passet sedan augusti förra året men det är ett av mina absoluta favoritpass när det gäller att ta ut sig konditionsmässigt.
60 minuters ren och skär studsglädje! Så j-k-la skoj att jag nästan skrattar mig genom passet, trots att benen då och då trasslar in sig i varandra.
Och igen. Tack Pernilla!