Kollaps

Jag skall försöka vara ärlig mot mig själv i detta inlägg:
Jag var med på kickboxningen idag. Första passet på två veckor, och var klart osäker. Ryggen kändes av, en liten "förhårdnad" där ryggskottet suttit. Så jag var inte smärtfri när jag bugade och gick in i salen.
Vanligtvis blir jag irriterad på folk som direkt går fram till en tränare och säger -"jag måste ta det lugnt idag, för att jag...". Antingen är man med eller så gör man något annat. Inte mittemellan-lösningar. Det skapar osäkerhet i gruppen och ingen vågar köra hårt med personen, vilket drabbar alla andras träning.
Och då hör jag mig själv säga till tränaren: -"Jag testar idag. Ryggen känns inte hundra än, så jag kör lite lugnt". Och när jag hör mig själv säga detta, känner jag hur jag krymper mentalt. Direkt.
Jag är med på uppvärmningen. Jag är med på stretchen. Men jag vet att jag fokuserar mer på den läkta skadan än på träningen. All fokus ligger på den lilla förhårdnaden i ryggslutet. Skall det hålla?
Jag drar mig undan och kör skuggboxning när de andra kör med mitzor. Samma rörelser och straffar mig med att köra utan avbrott, hela tiden under närmare en timme. Unnar mig inte ens vatten vid vattenpausen. Jag skäms som en hund för att jag är med men hela tiden fegar ut och hela tiden fokuserar på det som jag är rädd för, smärtan i ryggen.
Sedan är det sparring. Jag vet inte vad jag tänker på, men jag snörar på mig skydden och går upp. Jag ser att tränaren tittar förvånat på mig, men jag låtsas inte om det.
Det går bra mot Sebastian. Det går bra mot en till som är alldeles grön. Och en till, som är halvbra.
Sedan möter jag en duktig kille. Stor, stark, teknisk, slår och sparkar stenhårt. Enda chansen jag har mot honom är när jag står kvar, går in på kroppen och matar slag. Enda chansen är att driva honom bakåt, annars blir jag en slagpåse.
Men när tränaren säger "si-cha"... viker jag ner mig mentalt till hundra procent. Jag blir rädd för att slå upp skadan, rädd för att bli träffad, rädd för hans sparkar. Jag hamnar på halvdistans där han matar slag och sparkar. Och jag backar. Och får stryk. Och backar. Och får ännu mer stryk. Tills jag ger upp. Med tio sekunder kvar.
Efteråt blir killen lite orolig och kommer fram för att se hur det är med mig. Och jag inser att jag förstört hans sparringrond eftersom han inte fick något motstånd. Fy för den lede vad jag mådde dåligt. Både kroppsligt och psykiskt.

"Jag skall aldrig mer träna när jag inte är beredd att ge allt. Aldrig! DET är ett löfte"

Nu får jag gå vidare. Lära mig av läxan och spola ner passet där det hör hemma. Jag vet vad som gäller nu.