Knock-out och Walk-over

Vad är det man säger, nu igen. "When the going gets tough, the tough gets going"
Okej....
I kungälv, Ytterby närmare bestämt, säger vi så här: "When the going gets tough, Andrej goes to bed"

Jag hade ett träningspass i lördags morse. När jag tog på min skorna innan passet spände det till i ryggen. "Aj, som f*n" hördes det i omklädningsrummet. En annan motionär tittade upp.
-"Vad hände nu?"
-"Vet inte. Känns som jag sträckte mig i ryggen" svarade jag lite avvaktande.
Jag smög mig bort till spegeln och tittade. Inte så snett i ryggen som jag befarade.
-"Äh. Det var inget." sade jag högt och bet ihop. För nu började det mola obehagligt.

Passet gick ändå rätt bra. Stretchen också. Stelheten började sätta in efter duschen. Och så ser jag i spegeln hur ryggen sakta börjar krökas åt höger. När jag väl kommer hem, så ser jag min käraste sambo stå i köksfönstret. När hon ser mig komma gående ser jag hur hon bara skakar på huvudet. Och då gör jag allt för att gå så rakt och avslappnat som möjligt.

Jag äter en bit mat när jag väl kommit in. Lägger mig på sängen. Nu är smärtan i full gång. Ryggen krampar när jag försöker slappna av. Och det gör så j-v-l ont, så att jag börjar nästan att gråta. Jag vet vad som gäller. Upp ur sängen igen. På med skor och kläder och ut och gå. Jag är ute i över en timme. Går. Försöker slappna av. Sträcker ut stegen så mycket jag kan. Vilar mig med pannan mot någon iskall stolpe på vägen.

När jag kommer hem igen slänger tränaren in den vita handduken. Tränaren, det är mitt envisare jag. Tränaren säger åt mig att matchen är slut. Gå och lägg dig. Knock-out, walk-over, you name it, I buy it.

Nu har det gått 24 timmar. Nu kommer det framsteg. Jag kunde ta mig upp ur sängen idag och ta mig en kopp kaffe. Och gå tillbaka till sängen igen. På tio minuter blankt.
Och jag undrar just vad min favoritnaprapat kommer att säga imorgon.

"When the going gets tough, Andrej goes to bed!" Så sant, så sant....