Fortfarande nöjd

Fast jag börjar bli rastlös under mitt träningsuppehåll. Jag tar långa promenader (tack kära Kajsa för att du finns till hands med dina bedjande bruna "jag-vill-gå-ut-för-jag-måste-verkligen-kissa-bajsa-nuuuuuu" ögon).
60 minuter både i fredags och idag. Fast det enda jag tänker på är hur det skulle kännas om jag joggade "bara litegrann". Tur att jag har självdisciplin :-)

Så nu funderar jag framåt också: förutom MMA-galor, Friskis-uttagning och tävling för klubben så var det ett par saker till som jag vill genomföra i år:

Postklassikern:
Den har jag redan börjat käka på. En mil stavgång avverkad. Nu är det en mil löpning i maj som hägrar. Sedan 5 mil cykel och sist i höst så är det 1 km simning.

Minitriathlon:
En egenkomponerad sak, som jag genomför under semestern uppe vid torpet. Jag har suttit vid kartan idag och bestämt sträckorna: Det blir 500 m simning (kraftig motström ena vägen - jag simmar i en smal älv), 23 km cykel och 6 km löpning.

Och just nu försöker en av mina grannar att locka med mig till Sylvesterloppet och Midnattsloppet. Nja. Något av dem kanske??

I väntan på träningsvärken

Nu, när jag har uppehåll från träningen, så har jag tid till andra saker. Förutom att vänta på träningsvärken på måndag eftermiddag så finns det lite smått och gott framöver:

Aprilcupen:
9/4 drabbar Göteborgsområdets kickboxare samman i en LC-turnering. Jag hoppas verkligen att det kommer att finnas en juniorklass så att Sonen kan vara med. Men jag blir ändå huvudcoach, med anmälningar och allt som hör till. Samt att vi skall spetsa till träningen lite mer nu - slipa, slipa och slipa.


7:e Maj:


Och så testet för Friskisledare någonstans däremellan.

Jag är väldigt nöjd.

Jag är väldigt nöjd med mitt träningsuppehåll.
Jag har lovat mig själv att inte träna någonting förrän tidigast på söndag. Då har jag ätit penicillin i nio dagar och är säker på att infektionen är borta ur kroppen.
Jag har läst på om träning och penicillin - det visar sig att det inte är farligt att träna med penicillin i kroppen, utan att det är själva infektionen som är farlig. Och det är lätt att starta träningen för tidigt, eftersom penicillinet verkar så fort. Symptomfri är inte detsamma som frisk, med andra ord.
Det verkar finnas ett samband mellan hård träning och penicillinkur. Immunförsvaret sänks av bägge sakerna, och det innebär att hård träning under en penicillinkur ökar risken för att infektionen kommer tillbaka.
Det är kanske därför som urinvägsinfektionen återkommer med jämna mellanrum; att det mer är hård träning under kurerna än min kvinnliga sida som framkallar detta elände gång efter annan?

Hursomhelst: jag är tränings-lös och nöjd. Det är något som jag är väldigt nöjd med.

Jag höll vad jag lovade

Nä, det var som sagt inte mitt veckoslut förra veckan.
Jag höll vad jag lovade och lade mig tidigt på fredagen. Lördagen fick jag delvis tillbringa på sjukhus, eftersom urinvägsinfektionen tog en vändning till det sämre. Kortfattat: Det kändes som att dra ut en taggtråd när jag satt på toa.
Jag fick penicillin och nu känns det bra igen (tro sjutton det, det är ju måndag idag).
Ingen träning i helgen. Kanske lite lugn jogging på tisdag, men jag får se.

Tack för all omtanke, förresten. Det värmer alltid!!!

Inte mitt veckoslut

Nä.
Detta var inte mitt veckoslut.
Först knät som pajjade i tisdags med en mardrömsnatt som följd.
Sedan (i torsdags) kände jag mig frusen och allmänt kass - och upptäcker efter träningspasset (som var riktigt segt) att jag fått urinvägsinfektion. Igen.
Nu på fredag halvligger jag i soffan. Ont i kroppen, lite varm och allmänt utmattad.

Nä-ä.
Jag går och lägger mig!

Tra- tra- tra-

Tra- tra- tradolan!
Snacka om en räddare i nöden.
Jag lyckades sova riktigt bra inatt tack vare min kära sambo. För det var hon som hittade mina Tradolan i medicinskåpet.

En livräddare i litet format:

Natthelvete

Erfarenheten sade mig att natten inte skulle bli rolig. Knät värkte mer och mer under kvällen, men det känns aldrig så farligt när man är uppe och rör på sig. Det är när jag lagt mig, ljuset släcks och jag skall lägga mig tillrätta som det hela börjar.
Först inte så farligt. Sedan lite värre. Sedan ännu lite värre. Till slut kan jag inte ligga still utan vänder mig om för att lindra smärtan. Och det är då som det bara exploderar...
Kvart i tolv på natten kom känslan - att det hade varit skönt att dunka skallen in i cementväggen bara för att lindra värken. Jag pallrar mig upp ur sängen och tar mig ut i köket för att ta två panodil - naturligtvis är de vanliga panodilen slut och kvar finns... suppar. Mysigt.
Lyckas efter viss möda somna. Vaknar igen klockan kvart i tre och vill bara gråta av smärtan. Nya suppar. Somnar om igen och vaknar vid halv sex. Ger mig och går upp. Det känns mindre när jag rör mig. Två panodil när jag kommer till jobbet och det känns bra igen.

Dessa nätter kommer med jämna mellanrum. Kanske ett halvår-år mellan varje gång och det finns aldrig någon förvarning. När vi var hos vår familjeläkare så sdae han att jag har fel på ledvätskekanalerna till knät. Det släpper igenom för lite ledvätska och knät "torkar" ut. Det är då smärtan kommer. Och så läkarens kommentar som dyker upp varje gång jag har dessa helvetesnätter:
-"Om du fortsätter träna så kommer du att sluta i rullstol innan du är femtio"
Nå. Han sade det när jag var fjorton. Och jag är knappast nära rullstol. Men jag blir lik förbaskat orolig varje gång.