tisdag 1 mars 2011

Natthelvete

Erfarenheten sade mig att natten inte skulle bli rolig. Knät värkte mer och mer under kvällen, men det känns aldrig så farligt när man är uppe och rör på sig. Det är när jag lagt mig, ljuset släcks och jag skall lägga mig tillrätta som det hela börjar.
Först inte så farligt. Sedan lite värre. Sedan ännu lite värre. Till slut kan jag inte ligga still utan vänder mig om för att lindra smärtan. Och det är då som det bara exploderar...
Kvart i tolv på natten kom känslan - att det hade varit skönt att dunka skallen in i cementväggen bara för att lindra värken. Jag pallrar mig upp ur sängen och tar mig ut i köket för att ta två panodil - naturligtvis är de vanliga panodilen slut och kvar finns... suppar. Mysigt.
Lyckas efter viss möda somna. Vaknar igen klockan kvart i tre och vill bara gråta av smärtan. Nya suppar. Somnar om igen och vaknar vid halv sex. Ger mig och går upp. Det känns mindre när jag rör mig. Två panodil när jag kommer till jobbet och det känns bra igen.

Dessa nätter kommer med jämna mellanrum. Kanske ett halvår-år mellan varje gång och det finns aldrig någon förvarning. När vi var hos vår familjeläkare så sdae han att jag har fel på ledvätskekanalerna till knät. Det släpper igenom för lite ledvätska och knät "torkar" ut. Det är då smärtan kommer. Och så läkarens kommentar som dyker upp varje gång jag har dessa helvetesnätter:
-"Om du fortsätter träna så kommer du att sluta i rullstol innan du är femtio"
Nå. Han sade det när jag var fjorton. Och jag är knappast nära rullstol. Men jag blir lik förbaskat orolig varje gång.

4 kommentarer:

Vida sa...

Hmm.. nu blev jag lite orolig.. var rädd om dig,kroppen och knät.

Kramar

Anne sa...

Men du är ju inte femtio än heller... ;-). Var rädd om dig.

Anne

fartfylld! sa...

Men vad knasigt... varför skulle träningen försämra det? kan man inte göra något åt det? stackars dig, kram!

Huskatt sa...

Är det inte lustigt hur man kan ta stans spark utan att blinka, men nära att gråta av sånn där envis, dunkade smärta?