Bakgrund del 4

Både pappa och mamma berättade om rätt täta resor fram och tillbaka mellan Sverige och Sovjet. Inte sällan involverades jag som bebis i olika sorters smugglingar - vad jag bestämt vet är att de brukade föra in förbjudna författare till Sovjet, t.ex. Solsenitjyn. De lade böckerna längst ner i barnvagnen, lade på täcken och sedan mig ovanpå. Jag kan varit på min höjd några månader gammal, vilket fungerade som ett bra alibi.
Mormor flyttade rätt snart med till Sverige (jag har berättat varför i tidigare inlägg) och var under hela min uppväxt barnvakt/hushållerska.
Mamma och mormor fick snart svenskt medborgarskap vilket gjorde det möjligt att resa in i Sovjet med visum. De gjorde ett allvarligt försök (jag vet ärligt talat inte varför) att bosätta sig i Riga. Vi bodde där under ett år.
Jag var sju år då. Jag minns väldigt lite av vår vistelse i Lettland. Men vissa saker har etsat sig fast i mitt minne:
Det betonggrå förortsliknande höghuset där vi bodde.
Hur illa omtyckta vi var som “ryssar” i Lettland - bilen blev rispad, butiksexpediter var oförskämda mot mormor. Jag minns en gång, när de gjorde hål i mjölkpaketen medan de fortfarande låg i korgen. Hur folk tittade efter oss. Hur man hatade oss för vår höga standard (vi hade persiska mattor hemma - ett under av lyx).
Min bäste vän - Artur, som bodde i våningen över oss (eller var det under?) och som jag försökte umgås med så ofta vi kunde.
Men mest av allt minns jag hur sjuk jag var. Jag drabbades av högersidig lunginflammation rätt snart. Det fanns ingen antibiotika i landet (varför?) och man botade lunginflammation med en rad fantasifulla metoder: Värmeglas på ryggen, isbitar i halsen och öppet fönster - fönstret fick hållas öppet under mina febertoppar mitt i smällkalla vintern. Det var ett effektivt sätt att kyla ner på, men det gjorde att lunginflammationerna avlöste varandra. Högersidig, Vänstersidig. Dubbelsidig.
Det var min hälsa som till slut fick mamma och pappa att ge upp och återvända till Sverige.
Men jag har även ljusa minnen från Lettland: Våren, när jag var ute med pappa och han visade hur man gjorde sälgpipor. Svagdrickan som vi köpte från den stora tankbilen som rullade in på gården (som Hemglass, fast mycket godare), Läxorna som jag fick göra nerbäddad i sängen. Boken om den tappre gränsvakten som tillsammans med sin trogna hund patrullerade och skyddade fosterlandets gränser, som min mormor fick läsa om och om igen.
När vi var ute i vår “datja” (sommarstuga) på sommaren…
Kefiren med honung.

Livet i Sverige blev som en välsignelse, när vi väl kom tillbaka. Färsk frukt. Mediciner. Mat. Och att få vara “hemma”, i “mitt” land, med “mitt” språk.
Med minnet av hur det känns att vara främling i ett land.

Bakgrund del 3

Min mamma och pappa träffades i Moskva, när pappa var där på semester. Han var aktiv i dåvarande VPK och kuskade runt i Sovjet på motorcykel och ramlade av någon anledning in på en amatörteater där min mamma uppträdde. Min mamma var, som sagt, amatörskådespelerska men också medlem i Sovjetiska författarförbundet - en ära i sig. Det finns bilder på henne där hon sitter med ett leende och “kommunistisk ungdoms” scarf snygg knuten runt halsen. Jag tror de kallades “pionjärer” eller något annat hjältemodigt. Hon hade från födseln blivit upplärd att Sovjet var hjältarnas hemland, att kineser, tyskar, judar och zigenare var avskum och att oliktänkande var förrädare. Hur hon kunde ha det civilkurage hon hade är en gåta för mig.

Min mormor berättade alltid hur pappa kom för att hälsa på hemma hos dem. Han hade med sig en bukett blommor (billiga, brukade hon tillägga) som han höll bakom ryggen. Enligt min mormor var det för att han hade hål i byxorna. Enträgen var han i alla fall, kallade mamma för sin lilla persika och lyckades också vinna hennes hjärta.
Jag vet inte om det beror på att pappa var kommunist, men det ordnade sig i alla fall så bra att hon fick gifta sig med honom och flytta till Sverige.

Min mamma har nog alltid varit en tuffing. Orädd. Hon har berättat hur hon blev antagen av de vuxna genom att svepa ett glas med vodka (en initiationsrit i Ryssland). Hon hade lätt för att lära känna folk och lika lätt för att göra sig ovän med dem. När hon jobbade som tolk i Sverige (jag tror det var på Arendalsvarvet) var det väldigt ofta fest hemma med ryssar: sjömän och allt annat allsköns folk. Jag brukade vakna rätt sent på natten av att dörrklockan plingade och när dörren väl öppnades vällde in folk med klirrande plastpåsar. Ryssar spottar inte i glaset och festerna brukade hålla på sent inpå småtimmarna oavsett vilket dag i veckan det var.
Jag fick underhålla i pyjamas och dansa “kosackdans” till allmänt jubel. Sedan fick jag återvända till sängen där jag låg och lyssnade på musiken och skratten tills jag somnade.
Jag vet att Sovjets hockeylandslag var och hälsade på - med Tretjak, Krutov, Kasparov och grabbarna. De söp rejält de också och mamma lyckades fixa en souvenirhockeyklubba till mig med deras autografer på. Den hamnade tyvärr på villovägar under någon av de gånger vi flyttade.

Hon skiljde sig när jag var tolv år och flyttade till sitt tredje land, Finland. Mormor följde med efter ett tag, mest för att hon inte stod ut med att bo i Angered.

Fortsättning följer

Bakgrund del 2

Morfar ryckte som alla andra ryssar ut i kriget.
Jag kommer ihåg hur jag suttit och tittat på fotografier tillsammans med mormor; gulnade, bruna foton av en tämligen ståtlig man i flyguniform. Mormor berättade aldrig särskilt ingående om sin man. Det smärtade nog för mycket, för de gånger hon sade något började ögonen tåras och efteråt gick hon alltid ut ur rummet för att snyta sig.
Han var stridspilot, så mycket vet jag. Han skickades ut och blev som så många andra nedskjuten men lyckades överleva och komma hem på permission. Jag vet inte om jag läst detta eller om mormor berättade, men det var alltid förenat med fara att återvända från stridsuppdrag. Misstankar om att man blivit spion låg nära till hands och spioner sköts med omedelbar verkan.
Hon berättade att han var ett tomt skal när han återvände. Utmärglad. Om jag inte missminner mig hade han fått skörbjugg. Men det var under denna permission som mormor blev gravid, mitt i brinnande kriget. När morfar sedan återvände till fronten, återvände han som fotsoldat. Mormor berättade att han visste om att han inte skulle återvända igen. Han stupade mycket riktigt under den perioden. Som många andra ryska soldater blev han ett människooffer (detta har mormor berättat. Hur hon visste detta, vet jag inte) och sattes in för att hindra de tyska pansarvagnarnas framfart. Granater och granatgevär var en bristvara, så det var gevär och mod (det patrioter, generaler och politiker kallar mod, men som andra kallar idioti) som gällde. Så han blev, liksom de flesta andra, krossad av pansarvagnen han försökte stoppa. Jag vet att jag som liten sett eller fått hålla i “den röda stjärnan”. Tapperhetsmedaljen. Men jag vet inte om det var morfars eller mormors.

Min mor föddes efter sin fars död någon gång under Moskvas belägring och jag har hört att mormor satt i skyddsrummen under flyganfallen och ammat. De överlevde andra världskriget, men hamnade i Stalins våld;
Mamma har gjort efterforskningar efter vår släkt, men den finns inte kvar i Ryssland eller Ukraina.
Det inte Hitler lyckades med, fixade Stalin.

Fortsättning följer

Bakgrund Del 1

Nu när de absolut hetaste känslorna över SD har svalnat en aning, sitter jag och försöker minnas något från min mamma och mormor, som stack från dåvarande Sovjet.
Mormor tog hand om mig på heltid och berättade en del om hur det var i dåvarande Sovjet: Känslorna var dubbla - dels hatade hon vissa delar av Sovjet, dels var hon otroligt patriotisk: dels var hon och mamma invandrare, dels hatade hon invandrare, eller rättare sagt judar och zigenare. Zigenare spottade hon efter om hon såg dem ute på gatan.

I slutet av hennes vistelse i Sverige bodde hon i Angered (Göteborgs svar på Botkyrka, Rosengård etc). Hon var otroligt obekväm där, eftersom det "bara bodde araber och zigenare" där. Ingen kunde svenska (trots att hon själv milt sagt stapplade sig fram på svenska - jag var ställföreträdande tolk under alla år).

Mormor visste mycket väl om vilken tur hon hade som kom ut ur Sovjet: efter vad jag fick berättat för mig började det osa katt så fort mamma stack till Sverige. Mormor jobbade på något slags ministerium, vilket inte var så lyckat. Hon berättade hur hon blev ivägsläpad till Ljubljankafängelset helt plötsligt. Hon hade tydligen skrattat åt ett skämt om Stalin som hon hörde, vilket väl var ett svepskäl som heter duga. Fängelsecell, förhörsrum, blankpolerade stövlar, skarpa lampor i ansiktet, hot, skrik... hela köret.
När hon väl blev utsläppt och kom hem var hennes lägenhet tömd och igenbommad. Hon hade blivit en "icke-önskvärd medborgare". Hur hon kom ut ur landet vet jag inte, men ut kom hon.

fortsättning följer

Ledig

Oj vad bra!
På måndag har fritis stängt och se på sjutton, visst har jag lyckats jobba in så mycket tid att jag kan kvittera ut en extra fridag från jobbet.
Guld att vara ledig på en måndag efter söndagens dubbelpass. Dessutom när det blir medelpass på måndag också, så är det skönt att få vila de gamla benen lite.

Axeln och nacken är under rehab, om jag får säga så. Jag har lyckats dra i arm och nacke ungefär varannan timme, precis som jag lovat. Det känns nästan som träningsvärk, men det har gett resultat. Inget revolutionerande, men jag kan åtminstone få högerarmen bakom ryggen nu.

Foten? Vad skall jag säga? Det gör ju "bara" ont, och eftersom jag är som jag är gav jag mig ut på en joggingtur i fredags kväll. Begränsad till 3,5 km blev det angenämt och det gjorde inte alls ont. Det är när jag landar på tårna som det smärtar mest, så det blir väl till att springa i nedförsbackar i fortsättningen. Någon som har tips på en 10k-bana som bara går nerför??

Karma bites back

Så är livet.
Jag skriver om att mina magrutor börjar synas.
Då biter Karma (Jante, på svenska) tillbaka, hårt och oundvikligt.

Jag var hos sjukgymnasten och får reda på att jag har en diskpåverkan i nacken. Disken har "knuffats" till av en rejäl muskelknuta (från skuldran och upp i nacken). Därav illamående, domningar och yrsel. Smärtsamma övningar varannan timme i två veckor.

Foten smäller till och jag kan inte riktigt stödja på den. Känns bättre när jag har kängor på mig och sjukgymnasten tittar på foten och konstaterar att "mitttåns" led är kass på grund av yttre våld. Löpning? Nope!

Bilen rasslar till och börjar bluddra och tomgången låter som ett jetplan. Troligtvis katalysatorn = 3000:-.

Så nu börjar jag om:
Vilka bilringar jag har. Minst femton kilos övervikt. Jag måste verkligen komma i form till sommaren. Uj-uj-uj!!!!!

Moraliskt matras

Nu är det färdigt. Igen.
Varför börjar magrutorna synas när vi närmar oss november månad? Till råga på allt när jag äter sämre mat än någonsin på tre år.
Det som jag konsumerat de senaste sju dagarna är bl.a. följande:
Smörgåstårta
McD
Dajmglass
Choklad...

Det bara fortsätter i den vägen. De senaste två månaderna har jag mer och mer börjat äta det mesta (utom sockerprodukter som cola, godis) och jag går ändå ner i vikt på det goda sättet, dvs tappar fett men behåller muskelmassa.

Nu kommer jag säkert att vara i mitt livs form i februari och sedan återta en mer human form i juli.