fredag 5 november 2010

Bakgrund del 4

Både pappa och mamma berättade om rätt täta resor fram och tillbaka mellan Sverige och Sovjet. Inte sällan involverades jag som bebis i olika sorters smugglingar - vad jag bestämt vet är att de brukade föra in förbjudna författare till Sovjet, t.ex. Solsenitjyn. De lade böckerna längst ner i barnvagnen, lade på täcken och sedan mig ovanpå. Jag kan varit på min höjd några månader gammal, vilket fungerade som ett bra alibi.
Mormor flyttade rätt snart med till Sverige (jag har berättat varför i tidigare inlägg) och var under hela min uppväxt barnvakt/hushållerska.
Mamma och mormor fick snart svenskt medborgarskap vilket gjorde det möjligt att resa in i Sovjet med visum. De gjorde ett allvarligt försök (jag vet ärligt talat inte varför) att bosätta sig i Riga. Vi bodde där under ett år.
Jag var sju år då. Jag minns väldigt lite av vår vistelse i Lettland. Men vissa saker har etsat sig fast i mitt minne:
Det betonggrå förortsliknande höghuset där vi bodde.
Hur illa omtyckta vi var som “ryssar” i Lettland - bilen blev rispad, butiksexpediter var oförskämda mot mormor. Jag minns en gång, när de gjorde hål i mjölkpaketen medan de fortfarande låg i korgen. Hur folk tittade efter oss. Hur man hatade oss för vår höga standard (vi hade persiska mattor hemma - ett under av lyx).
Min bäste vän - Artur, som bodde i våningen över oss (eller var det under?) och som jag försökte umgås med så ofta vi kunde.
Men mest av allt minns jag hur sjuk jag var. Jag drabbades av högersidig lunginflammation rätt snart. Det fanns ingen antibiotika i landet (varför?) och man botade lunginflammation med en rad fantasifulla metoder: Värmeglas på ryggen, isbitar i halsen och öppet fönster - fönstret fick hållas öppet under mina febertoppar mitt i smällkalla vintern. Det var ett effektivt sätt att kyla ner på, men det gjorde att lunginflammationerna avlöste varandra. Högersidig, Vänstersidig. Dubbelsidig.
Det var min hälsa som till slut fick mamma och pappa att ge upp och återvända till Sverige.
Men jag har även ljusa minnen från Lettland: Våren, när jag var ute med pappa och han visade hur man gjorde sälgpipor. Svagdrickan som vi köpte från den stora tankbilen som rullade in på gården (som Hemglass, fast mycket godare), Läxorna som jag fick göra nerbäddad i sängen. Boken om den tappre gränsvakten som tillsammans med sin trogna hund patrullerade och skyddade fosterlandets gränser, som min mormor fick läsa om och om igen.
När vi var ute i vår “datja” (sommarstuga) på sommaren…
Kefiren med honung.

Livet i Sverige blev som en välsignelse, när vi väl kom tillbaka. Färsk frukt. Mediciner. Mat. Och att få vara “hemma”, i “mitt” land, med “mitt” språk.
Med minnet av hur det känns att vara främling i ett land.

3 kommentarer:

Huskatt sa...

Den erfarenheten att få leva som främling i ett annat land...stort.
Så smått börjar man förstå vart ditt goda hjärta kommer ifrån.

fartfylld! sa...

Jag var i Litauen för några år sen, och det var splittrat, de ryssvänliga och de ryssovänliga, så att säga...

Vida sa...

mermermermer.. livsberättelser är det intressantaste jag vet...

Kramar