Dålig karaktär?

Nä!
Nu gick det inte längre. Men det höll i åtta månader; för i tisdags fick jag hålla i uppvärmningen på Koreansk Kickboxning. Och det bara måste man få göra.
Sedan var jag med på träningen. Lugnt och fint var det och jag höll mer i mittsar är att stå för slag och sparkar. Och under sparringen klev jag av, för att avsluta med att hålla i fysen.

Det var ärligt talat det roligaste jag gjort i träningsväg på åtta månader. Utan konkurrens.

Typiskt mig

Det var föräldramöte med Sonens klass idag på kvällen.
Jag kommer naturligtvis tio minuter sent och en av eleverna öppnar ytterdörren för mig. Jag frågar efter sal D18. Killen pekar och säger bestämt -"nä, C4 - rakt fram och till vänster".
-"Ordning och reda" tänker jag och knackar på. En lärare öppnar och släpper in mig i en nedsläckt sal där man visar ett bildspel m betygsgrader osv.
Jag smyger in och sätter mig längst bak och lyssnar. Sedan blir vi indelade i grupper och får gå runt och vara med i olika lektioner (musik och matte) som eleverna håller i.
På det hela en trevlig upplevelse, förutom den där konstiga känslan att jag inte känner igen föräldrarna. Varken i min grupp eller i de andra grupperna som vi möter. De andra föräldrarna hälsar på varandra däremot.
Känslan stinger till rejält efter matten, när en av eleverna frågar vems pappa jag är. Han ser jätteförvånad ut när jag säger "Sebbe".

Vid fikat pyser jag iväg illa kvickt. Ringer sonen. Frågar om de jobbat något med att hålla i lektioner under veckan.
-"Va? Vaddå?"
Aj f-n. För att sammanfatta sambons och sonens kommentarer:
-"Du är ju för f-n helt osannolik. Hur i helsike kan du hamna i FEL KLASS????"

Mina nerver.

Jag kom in på VC idag med sonen i släptåg. Han var verkligen i släptåg - inte pigg alls. Somnade i väntrummet.
Vi kom in i ett rum och läkaren kom oväntat fort. Upp på britsen och kontroll av reflexer. Ögon. Nacken. Osv.
Blodtrycket kollades.
-"Tränar du mycket?", frågar läkaren.
-"Njaa." svara sonen.
-"Du har väldigt låg puls. Jag vill inte göra er oroliga, men låg puls är ett av symptomen på en blödning i hjärnan. Det är säkert inte så, men jag vill att ni kollar detta på röntgen"
Sonen såg oroligt på mig. Jag kände hur paniken steg.
"Lugn, lugn, lugn..." gick det runt i tankarna....

Snabbt ner till sjukhuset och röntgen. Från det att vi kommer dit tills datortomografin är klar tar det 20 minuter. Det gjorde inte mig mindre orolig. Inte sonen heller. Vi var skärrade bägge två.
Sedan kommer sjuksyster ut.
-"Det finns inga tecken på blödningar i hjärnan, så du kan gå hem igen."

Öhhh?
Jeeezzz... mina nerver.

Fast nu kvarstår den låga pulsen. Det är ju det symptomet jag hade, innan jag fick pacemaker och läkarna i förbigående upptäckte defekten i hjärtat som kan orsaka hjärtflimmer vid hög ansträngning. Så imorgon blir det att ringa till VC igen. Lika bra att gå till botten med detta.

VC

Igår fick sonen ont i huvudet efter första passet med kickboxning. Fast han sa inget, utan lommade iväg till andra passet också med Ronin-Do.
Efter det passet var han rätt mör. Och när vi kommer hem börjar han klaga på huvudvärk. Och berättar att han fick ta emot två smällar mot huvudet i sparringen.
Idag började han blöda näsblod på jympan. Och hade fortfarande huvudvärk. Han gick till skolsyster som konstaterade hjärnskakning och skickade hem honom.

Imorgon blir det läkarbesök på VC.
Usch.

Tänker.

Jag sitter och valvakar med mitt ena öga.

Jag tänker på min mormor och mamma som kom från en diktatur; där judar och zigenare av hävd avrättades eller spottades på. Där oliktänkande sattes i korrigeringsanstalt för att ha tänkt fel tankar. Där homosexualitet inte existerade.
Där det räckte att skratta åt fel skämt för att bli arresterad och torterad. Där bara vissa författare var godkända medan andra brändes på bål. Där...

Och nu här. Jag hoppas du röstade. För det gjorde jag. Och min sambo. Och våra barn var med för att visa hur viktigt det är.

Saker som får N att "Ahh..."

Jag väntade in i det sista. Men klockan halv nio på kvällen hade sambon kommit hem, fläskkotletten smält i magen och kaffet kickat in.
Shorts. T-shirt. Reflexjacka. Joggingskor.
Och iväg.

I skenet från gatlyktor, förbi en och annan grävling som smet över vägen i mörkret. Med andningen och Bob Marley och en fullmåne som sällskap. Och det bara flöt på...
7 km i 5:30-tempo.

Vilken löparstämning!!!

Väntar. Väntar.

Jag har ätit middag. Druckit kaffe.
Nu sitter jag och väntar.
På mörkret.
Och att få komma ut...

...på en liten löprunda.
Vilket sätt att avrunda arbetsveckan på.