Jag hoppade över Taekwon-don idag och ägnade mig åt en friluftsaktivitet uppe i Fontin. Mörkt och kallt. Nästan alldeles ensam. Bara jag och min andedräkt som pustade ut små ängmoln framför mig i kylan.
Jag hade redan från början bestämt mig för att njuta av joggingturen. Jag lugnade ner tempot så fort jag kände att andningen blev ansträngd, men jag behövde aldrig ta till gång - inte ens i skidbacken. Bara lugnt och stilla och otroligt skönt och avslappnat.
Vad händer då?
Jo, jag springer i stort sett nästan på samma tid som jag sprang på i somras, när jag tog ut mig så att jag höll på att kräkas. Vilket bevisar för mig själv det jag länge har tjatat på na träningskompisar om: slappna av. Ha skoj. Allt blir så otroligt mycket enklare då...
4 kommentarer:
Du e gryyym!!! O jag e så avis på dina blåmärken!
Då ska jag också ta det lugnt och njuta när jag tar min lördagsförmiddagsjogg om en liten stund.
Suzan: Be tränarn om lite clinchträning så har du fått dem, du också.
BoelMaria: Svårare än det låter att slappna av. Iallafall för mig som alltid tycks ha prestationsångest. Men när det väl funkar... ja, det är himmelriket.
BRA ! All träning behöver inte vara kräk-varning på :)
Skicka en kommentar