Coachmöte

...hade jag igår. Eller rättare sagt så var det inget möte, utan bara en avstämning sedan förra gången. Problemet då, som belystes på ett av coachen sedvanligt ödmjukt sätt och utan att såra, var min tendens till att nonchalera problem. Jag har lätt för att sopa saker under mattan och vifta bort saker som andra människor uppfattar som svårt och till och med traumatiskt. Som till exempel omorganisation.
Stanna. Lyssna. Lyssna. Bagatellisera inte problem, även när de ter sig banala och tiden är knapp. Sök efter en lösning tillsammans med personen som framför problemet.
Nu har jag funderat över mitt sätt och berättat följande lösning för coachen:
När någon framför ett problem/oro/tvivel, så skall jag alltid lyssna. Finns tid skall vi sätta oss ner för att i någorlunda lugn och ro bena ut problemet och söka en lösning.
Är det ont om tid skall jag lyssna, bestämma en tid för ett kort möte och be personen fundera på en lösning under tiden.

Coachen tyckte att det lät som en bra början till att slipa bort nonchalans. Tack för förtroendet, coach!