Slöfock

har jag inte riktigt blivit, men däremot drabbad av någon sorts virus. Våren, tror jag det heter.
Det verkar vara en epedemi, för det enda jag ser och hör runt omkring mig är folk som är jättetrötta. Gääääsp, strääääck, åhhhh, seeeegt.
Ungefär som att vara på ett intensivpass, fast tvärtom. Människor ser ut som nyförlösta fjärilar som sitter still och klipper med vingarna i väntan på att de skall torka i solen.
Så mycket blogg blir det ju inte då. När man sitter och flaxar med vingarna och väntar på att komma igång.
Fast det är klart. Det är ju rätt skönt att njuta av den tid som nu kommer. När man går ut på lastbryggan och blir träffad av solen och man står i lä och lutar ryggen mor den varma korrugerade plåten och bara blundar: fåglarna har vaknat, det börjar snart surra i luften:
Jag säger som Madicken: -"Åååhhh, idag känner jag livet i mig!"
Våren är här! Och det FÅR göra ont när knoppar brister!