Mentalt tunggung

Jag kan ju inte låta bli. Jag var tvungen att sitta med när Sebastian körde kickboxning i tisdags. Uppvärmning, fys, stretch, och sedan olika sparringövningar, inklusive lite MMA-stuk. Jag satt alldeles stilla på bänken och tittade fascinerat på.
Tempot stegrades långsamt. Kontakterna övergick alltmer till semi. Och sedan brakade det loss den sista kvarten - fullt ös med fem par som sparrades samtidigt.
Jag kommer ihåg korta snuttar: en spark som pareras i absolut sista stund. En rundspark som tar klockrent och skickar den andre killen säkert en meter rakt bak. Överallt. Samtidigt. De flåsar, försöker steppa, kontra gå i klinch - allt på en och samma gång, som i en flytande, långsam men ändå våldsamt snabb drömvärld.
Och jag sitter och tänker: hur i h-e skall jag fixa detta på söndag. Jag kommer studsa som en vante, och jag kommer inte ha en chans. Och jag känner att jag faktiskt blir lite rädd. Eller är det respekt? Nej. Det är faktiskt rädsla.
Hur skall ryggen palla ett sådant här pass? Kommer jag orka hålla emot i sparringen? Rädsla!

Jag har ett mentalt tunggung och lämnar salen lite i smyg. På söndag smäller det. Igen!