Cykelolycka

Jag undrar bara om julstressen satt sig i mina medtrafikanters hjärnor?
Igår cyklade jag till och från jobbet, som vanligt. Cyklar ju hemifrån vid halv sex och hemåt vid halv fyra. Det är alltså tämligen mörkt ute.
Därför har jag följande utrustning:
Hjälm, reflexväst, postjacka (översållad med stora reflexer), postbyxor (reflexer på benen), framlykta, baklykta, reflexer på ekrarna fram och bakdäck samt reflexer på ryggsäcken. Detta borde innebära, iallafall i min värld, att jag lyser upp som någon form av supernova om så bara en ljusstrimma träffar någon del av min kropp. Eller???

Ändå inträffar följande scenario: på väg till jobbet cyklar jag genom en korsning. Det kommer en V40 från höger när jag är mitt i korsningen. I full fart. Jag tänker: -"Han ser mig" och får sedan i nästa sekund slänga mig åt sidan, när människan (?) i volvon ställer sig på bromsarna så att gruset i korsningen rasslar. Stannar med tio centimeter till godo. Människan (?) i volvon bryr sig inte ens om att veva ner rutan och fråga hur det gick eller be om ursäkt. Så fort jag kommit undan från hans front rivstartar bilen och försvinner.

På vägen hem cyklar jag genom en rondell. Samma sak igen! Det kommer en volvo (en annan denna gång; en V70) från höger. Denna gång går det inte lika bra. Han touchar mig, trots att jag lägger cykeln i en "bredsladd" för att komma undan honom. Fronten tar i bakdäcket. All heder åt bilföraren för han sticker inte från platsen iallafall. Stänger av motorn, plockar ut öronsnäckan ur örat och stänger av mobilen, vevar ner rutan och ber tusen gånger om ursäkt. -"visst, visst, ingen fara, jag får också se mig för" hör jag mig själv säga. Han försäkrar sig flera gånger om att allt är okej och vi skiljs åt som vänner.

Inte för att jag tror att volvoiter kör vildare än andra. Men kan det vara julstressen som redan satt in. Och är det värt det i så fall? Vad säger du?