tisdag 2 december 2008

Cykelolycka

Jag undrar bara om julstressen satt sig i mina medtrafikanters hjärnor?
Igår cyklade jag till och från jobbet, som vanligt. Cyklar ju hemifrån vid halv sex och hemåt vid halv fyra. Det är alltså tämligen mörkt ute.
Därför har jag följande utrustning:
Hjälm, reflexväst, postjacka (översållad med stora reflexer), postbyxor (reflexer på benen), framlykta, baklykta, reflexer på ekrarna fram och bakdäck samt reflexer på ryggsäcken. Detta borde innebära, iallafall i min värld, att jag lyser upp som någon form av supernova om så bara en ljusstrimma träffar någon del av min kropp. Eller???

Ändå inträffar följande scenario: på väg till jobbet cyklar jag genom en korsning. Det kommer en V40 från höger när jag är mitt i korsningen. I full fart. Jag tänker: -"Han ser mig" och får sedan i nästa sekund slänga mig åt sidan, när människan (?) i volvon ställer sig på bromsarna så att gruset i korsningen rasslar. Stannar med tio centimeter till godo. Människan (?) i volvon bryr sig inte ens om att veva ner rutan och fråga hur det gick eller be om ursäkt. Så fort jag kommit undan från hans front rivstartar bilen och försvinner.

På vägen hem cyklar jag genom en rondell. Samma sak igen! Det kommer en volvo (en annan denna gång; en V70) från höger. Denna gång går det inte lika bra. Han touchar mig, trots att jag lägger cykeln i en "bredsladd" för att komma undan honom. Fronten tar i bakdäcket. All heder åt bilföraren för han sticker inte från platsen iallafall. Stänger av motorn, plockar ut öronsnäckan ur örat och stänger av mobilen, vevar ner rutan och ber tusen gånger om ursäkt. -"visst, visst, ingen fara, jag får också se mig för" hör jag mig själv säga. Han försäkrar sig flera gånger om att allt är okej och vi skiljs åt som vänner.

Inte för att jag tror att volvoiter kör vildare än andra. Men kan det vara julstressen som redan satt in. Och är det värt det i så fall? Vad säger du?

5 kommentarer:

Vida sa...

Den typen av stress gör ingen glad. Det är ju inte kul med olyckor.

När det gäller dina tankar om färger till barn så är jag (och även min syster) helt inne på din linje så Alma har mest könsneutrala färger och blandar vilt färgmässigt..

Den söta kalendern köpte jag faktiskt till mig själv (34 är väl inte för gammalt för en fin chokladkalender?). Jag är nog en ganska feminin pojkflicka på vissa sätt och i olika situationer... och gillar rosa men även blått och har det jag känner mest för.

Jag tycker du gör rätt som försöker att få dina barn att använda icketraditionella färger och kläder..

Är nog lite trött för att skriva en vettig kommentar men jag hoppas att du förstår hur jag menar.

Ha en härlig fortsättning på veckan.

/Liv

Arj sa...

Du verkar inte trött. Tack för uppmuntran och ha en fortsatt fin vecka du med....

Mamma Melissa sa...

Ojdå... stressade volvoförare eller halka? Nej,riktigt dålig att inte stanna och höra hur det gick med dig! Riktigt dåligt -den föraren får i alla fall inga julklappar.

Pain is just weakness leaving your body sa...

Eller ...så får du ta och göra en kvalitets check på postens reflexer ;)

Arj sa...

Mamma Melissa: Japp, jag har snackat med tomten. Hälsar på på din blogg så fort jag fått ordning på bredbandet.

Pain...: D e gjort! Det var som jag trodde - som att titta in i en supernova :-))