Typiskt mig

Det var föräldramöte med Sonens klass idag på kvällen.
Jag kommer naturligtvis tio minuter sent och en av eleverna öppnar ytterdörren för mig. Jag frågar efter sal D18. Killen pekar och säger bestämt -"nä, C4 - rakt fram och till vänster".
-"Ordning och reda" tänker jag och knackar på. En lärare öppnar och släpper in mig i en nedsläckt sal där man visar ett bildspel m betygsgrader osv.
Jag smyger in och sätter mig längst bak och lyssnar. Sedan blir vi indelade i grupper och får gå runt och vara med i olika lektioner (musik och matte) som eleverna håller i.
På det hela en trevlig upplevelse, förutom den där konstiga känslan att jag inte känner igen föräldrarna. Varken i min grupp eller i de andra grupperna som vi möter. De andra föräldrarna hälsar på varandra däremot.
Känslan stinger till rejält efter matten, när en av eleverna frågar vems pappa jag är. Han ser jätteförvånad ut när jag säger "Sebbe".

Vid fikat pyser jag iväg illa kvickt. Ringer sonen. Frågar om de jobbat något med att hålla i lektioner under veckan.
-"Va? Vaddå?"
Aj f-n. För att sammanfatta sambons och sonens kommentarer:
-"Du är ju för f-n helt osannolik. Hur i helsike kan du hamna i FEL KLASS????"