Mina nerver.

Jag kom in på VC idag med sonen i släptåg. Han var verkligen i släptåg - inte pigg alls. Somnade i väntrummet.
Vi kom in i ett rum och läkaren kom oväntat fort. Upp på britsen och kontroll av reflexer. Ögon. Nacken. Osv.
Blodtrycket kollades.
-"Tränar du mycket?", frågar läkaren.
-"Njaa." svara sonen.
-"Du har väldigt låg puls. Jag vill inte göra er oroliga, men låg puls är ett av symptomen på en blödning i hjärnan. Det är säkert inte så, men jag vill att ni kollar detta på röntgen"
Sonen såg oroligt på mig. Jag kände hur paniken steg.
"Lugn, lugn, lugn..." gick det runt i tankarna....

Snabbt ner till sjukhuset och röntgen. Från det att vi kommer dit tills datortomografin är klar tar det 20 minuter. Det gjorde inte mig mindre orolig. Inte sonen heller. Vi var skärrade bägge två.
Sedan kommer sjuksyster ut.
-"Det finns inga tecken på blödningar i hjärnan, så du kan gå hem igen."

Öhhh?
Jeeezzz... mina nerver.

Fast nu kvarstår den låga pulsen. Det är ju det symptomet jag hade, innan jag fick pacemaker och läkarna i förbigående upptäckte defekten i hjärtat som kan orsaka hjärtflimmer vid hög ansträngning. Så imorgon blir det att ringa till VC igen. Lika bra att gå till botten med detta.