lördag 16 januari 2010

Som det skulle kunna ha blivit.

Jag vill berätta vad som hänt.
Och om vad som skulle kunna ha blivit.

I torsdags hade jag tänkt färdigt och mognat fram ett beslut om min träning detta år. Orsaken till att det tog tid berodde på att jag fick ett besked av en idrottsläkare om att ta det lugnt med min träning och att inte hålla på med kontaktsporter. Detta i sin tur berodde på att jag har en pacemaker (då det inte rekommenderas med kontaktsport) och ett hjärtfel till, en förtjockning av en mellanvägg. Denna "deformation" kan orsaka hjärtflimmer. Den som har tränat kickboxning vet att det inte är någon "lugn" träning. Allrahelst som jag komplimenterat med träning på egen hand: cirkelfys, crossfit, intervallträning i löpning. Träningsdosen har senaste halvåret legat på mellan 8-12 timmar i veckan. Och det har inte varit lågintensiv träning.
Efter mycket funderande hade jag nu bestämt mig. Jag skulle dra mig tillbaka från satsningen på kickboxning och bara köra något pass då och då. Jag ville hellre göra något annat.
Det var ett stort steg för mig att ta. Ett stort beslut. Jag bestämde mig för att anmäla mitt intresse för att bli ledare på Friskis&Svettis. Helst med inriktning på medelpass. Det låg mycket vånda bakom det beslutet. Mycket ängslan. Tänk om jag inte skulle bli antagen ens? Skulle jag verkligen ha tid? Mod? Jag hade tänkt åt alla håll som gick, men det enda svaret som fanns var: Om jag inte testar, kommer jag aldrig veta. Och det var detta jag tänkt släppa till er som följer bloggen. Igår.
I fredags (igår) var jag hos hjärtspecialisten i Kungälv. Jag ville ha en "second opinion". Han hade alltid sett positivt på min träning, på kickboxning. Jag hade gjort sådana resultat på tester att det var osannolikt att han skulle tycka något annat än att jag kunde fortsätta (mer eller mindre) som förut. Jag skulle dessutom säga till honom att jag kan anpassa min träning utan att använda betablockerare, som idrottsspecialisten ville.
Så blev det inte.
Han hade tagit del av vad idrottsspecialisten hade sagt. Plus en annan specialist som också är internationellt erkänt. Och han var väldigt bestämd när han lade ut texten för mig: Jag har två hjärtfel. Dels en störning i nervbanorna som gör att hjärtat slår för långsamt och därav pacemakern. Dels en deformation i hjärtat, som är väldigt allvarlig. Det är samma typ av deformation som de idrottare har haft som plötsligt dött på träningar och matcher. Den deformationen orsakar hjärtflimmer som gör att hjärtat går upp i över 200 slag/minuten. Så det gick inte att utesluta att det var det som hade hänt när jag för 18 månader sedan tuppade av på träningen. Det kanske inte berodde på att mitt hjärta slog för långsamt, som han trodde då. Det kanske var ett flimmer som jag hade drabbats av. Och då kan det inträffa igen.
Denna deformation är antingen medfödd (kronisk) eller resultat av hårt träning under lång tid (idrottshjärta). Så efter en rad konsultationer hade han kommit fram till följande:
Betablockerare är nödvändigt, för att säkra att ett nytt hjärtflimmer kan neutraliseras Rekommenderad träning det närmaste åtta månaderna blir två gånger i veckan, i lugnt tempo. Ett joggingpass på fyra km och ett medelpass på Friskis. That´s it!
Om sex-åtta månader görs ett nytt ultraljud för att se om deformationen gått tillbaka. Om den INTE gjort det är den kronisk, alltså en ärftlig sjukdom (jag kommer inte ihåg namnet). Om den har gått tillbaka (muskler krymper som bekant när man inte anstränger dem) är det ett sk idrottshjärta och då kan jag sluta med betablockerare och öka träningsdosen lite.

Jag fick en mental genomklappning igår.
Varför blir det så här? Precis när jag kommit upp i tävlingsform i kickboxning (ett års målmedveten, envis, hänsynslös, utmattande träning) så får jag besked om att jag aldrig kommer att få tävla. Det var ett tufft beslut att ta emot. Den gången var jag gråtfärdig. Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Det tog lång tid innan jag hämtade mig och började inse att jag måste byta inriktning på min träning. När jag till slut bestämde mig för att släppa taget om kickboxning (tävlingssatsningen), för att hitta något annat som är lugnare men ändå roligt (försöka bli ledare på Friskis&Svettis) så slås benen undan på mig igen.

En ny genomklappning
Det här är inte roligt längre.
Det är fan inte rättvist.

14 kommentarer:

Suzan sa...

En jättestor kram från mig o jag förstår att det är skit just nu men du msåte tänka på ditt hjärta!

Huskatt sa...

Sitter här och läser...och jag blir gråtfärdig.
Drömar som går i kras. På ett ögonblick. Bara så där.
KRAM

Vida sa...

En stor varm kram till dig, jag förstår verkligen hur ledsen du känner dig eftersom du lever, andas och sover träning.. varm, varm kram från Liv

Hieronymus sa...

Tjena. Det var tungt att läsa, livet är inte rättvist... det får man tyvärr uppleva ibland, även om man helst slipper. Vill mest skicka en hälsning.

fartfylld! sa...

Tung och mörk läsning, jag känner med dig och försöker skicka uppmuntrande kramar så gott det går. . . Hoppas du än en gång kan finna en medelväg som passar både dig och kroppen. Kanske är det inom ledarskapet du har din största framtid?

badgear sa...

Oj så trist i detta nu. Jag lider med dig. Är det inte tåganställda som brukar skämta om ljuset i tunneln? Att det är ett tåg. Ett nytt tåg.

Jag hoppas du kan konservera din form med smart träning till nästa test med ultraljud efter sommaren.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag hoppas att du tänker på din egen hälsa i första hand.

BoelMaria sa...

Vet inte vad jag ska skriva. Vill bara att du ska veta att jag känner med dig.

Andrej sa...

Suzan: Jag skall tänka på hjärtat med hjärnen, fast det känns... svårt.
Huskatt: Tack. Ta hand om dig, du också, kattskrälle ;-)
Vida: Tack Vida. Det värmer.
Hieronomys: Uppskattas verkligen. Tack för omtanken.
Fartfylld: Det var ju just det. Ledare på Friskis var medelvägen. Och så försvinner den. Men det skall ju finnas andra lösningar. Någonstans. Tack för kommentaren.
Badgear: Jag tänker. Jag tänker.
BoelMaria: Tack.

Stina sa...

Usch, jag lider med dig, kan bara föreställa mig hur det hade känts att vara i dina skor..
Får hålla tummarna att det gått tillbaka till nästa ultraljud så du kan öka en aning i alla fall!

Caty sa...

Usch fy vad trist! Jag lider med dig! Men ditt hjärta är viktigast, så ta hand om dig så gott det går!

BLACKBELLA ON THE MOVE sa...

Ibland sitter man och beklagar sig över saker i ens eget liv, men när jag nu läser detta så skäms jag över mina små "gnäll" när man tänker på vad du har gått igenom och fortfarande går igenom. Ta hand om ditt hjärta, inte bara för din egen skull men också för din familj. Stor KRAM

Anonym sa...

hej andrej!
det var väldigt kul att se dig igen när jag hälsade på sist =) men mindre roligt nu att läsa innehållet i din blogg... usch man tycker att man gör allt rätt men ändå går det käpprätt åt h-vete!! men jag vet att du är stark och kan finna ngt nytt att "viga" ditt liv åt som kommer att få dig att må lika bra! men kom också ihåg att man får vara lite sur och vresig då saker inte blir som man tänkt sig.
kramar till dig så ses vi snart igen =)viktoria

Bettan sa...

Usch så lessen jag blir när jag läser detta!!
Förutom din familj så är ju träningen ditt liv....
Men som dom andra ovan så förnuftigt har sagt ....hjärtat....du har bara ett! Var rädd om det..
Basjympa är rätt ok det oxå ;-)
Kram//Bettan (den där j-la blondinen)

Anonym sa...

Hej!Kan din sjukdom heta hypertrofisk cardiomyopati?Den finns i min familj.Ser att du inte skrivit på länge,men hoppas att du mår bra o funnit en väg som ändå fungerar för dig,om du nu har sjukdomen.Kram från en som skriver för första gången.