Så in i bänken...

...LAT!

Jag har lyckats med att bli ur-lat.
Jag gav mig av på en längre tur igår. Eller så var tanken. Det var molnigt, lite duggregn och jag hade Bob M som sällskap, vilket alltid ger ett leende på läpparna. Vinkade på personer som jag mötte.
Sedan försvann molnen och solen kom fram. Det blev klibbigt och varmt och medvinden som brukar vara en kompis, förstärkte bara det klibbiga och fuktiga. Så jag bestämde mig för att korta av turen till ca 10 km istället för tänkta 13. Den tanken var angenäm.
Sedan började det svida i höger fotsula. Och undersidan av vänster häl. Och göra ont i höger lilltå. Så jag bestämde mig för att korta av turen till 8 km istället för tänkte 10. DEN tanken var också angenäm.
Sedan började det trycka på. Inte kisseriet. Utan det andra. Så jag bestämde mig för att korta av turen från tänkte 8 km till 5,5 km. Den tanken var inte ens angenäm. Mer av en halvgäsp.
Sista 500 m gick jag. Testade att köra lite bakåtsparkar. Och lite sidohopp. Men det var inte heller angenämt.

Så när jag väl var hemma satte jag mig på utsidan och grubblade lite. Om detta hade hänt för ett år sedan, eller till och med för 6 månader sedan, så hade jag varit så frustrerad över mig själv så jag hade gått i småbitar. Jag hade svurit och spottat och fräst och varit odräglig fram till nästa pass, då jag kört skiten ur mig själv.
Men nu?
Nä. Jag var inte ens irriterad. Jag bara ryckte på axlarna åt det hela. Det är ju så vi LATA människor gör?
Eller lata och lata. Jag kanske bara är harmonisk?