.png)
Jag såg ett fantastiskt tv-program i veckan: The last Bounce. Jag blev så otroligt imponerad av dansarna - jag sa till min sambo att jag inte fattade hur de orkade köra en sådan föreställning. Ju mer jag såg, desto mer overklig blev prestationen, eller rättare sagt: ju mer jag såg, desto mer skrämd blev jag inför hur obevekligt starka dessa dansare är.
Sedan, i slutet, så visar det sig mer och mer att de INTE fixar det, egentligen. Kroppen går sönder, de är slitna, käkar starkt smärtstillande, dansar trots skador.
-"Det tar bort det roliga", säger en av huvudpersonerna. "Det är inte roligt att dansa när man har ont".
Den meningen satte sig oerhört i mitt medvetande.
Sedan läser jag Sofie RW och får mig ännu en tankeställare.
Jag började tänka bakåt. Lite förvånad konstaterar jag att ärligt inte kan komma på ett enda pass de senaste tre åren, där jag INTE haft ont, varit småskadad eller varit orolig för en skada som nyss läkt.
Om det har varit roligt? Alltså handen på hjärtat?
-"Nej"
Njutningen har funnits där, njutningen av att fixa en prestation, trots brister och smärtor. Njutningen av att köra trots "vekling-signaler". Att inte vika ner sig, att bita ihop, vässa pannbenet osv. :
Men roligt?
-"Nej"
En skrämmande insikt.
8 kommentarer:
ja det är ju ätt sant det du säger och samtidigt mycket skrämmande....
Ok visste erkänner jag att jag många gånger tagit i mer än jag skulle och att det gjort ont...ja jag erkänner med....
Och jag ska blunda och andas djupt när jag ska i väg....
Men skrämmande! kanske du borde variera dig? jag sket ju i allt efter ett tag med tubgt att andas´, gick sen helt upp i dansen och nu är kroppen full av endorfiner igen om jag bara tänker på styrka och löpning :)
Ojdå, man måste vara rädd om kroppen...
Jag hade en av bouncekillarna som lärare på Herräng eftersom han började sin karriär inom Lindy hop (och jag tror även att det ska ha varit ett sånt inlägg med Harlem hot shots som är mina lärare där jag dansar)..
Lev väl!
Liv
Det där känner jag igen totalt.
För min del var knät tvunget att gå sönder totalt innan jag ens orkade erkänna för mig själv att det här..det funkar inte. Än i dag blir det blåmärken stora som hus när jag glömmer bort knäskyddet. Max 5-6 timmar iveckan kan jag träna, sen brakar knät och man kan inte gå på det. Alls.
Så..nu mer tränar jag bara det som är roligt och skiter totalt i allt annat.
Bondbruden: Du kommer att bli tryggare efteråt. Jag lovar.
EveryDay: Det spelar ingen roll hur jag varierar. Jag går sönder.
Vida: Lindyhop, var det. Jag satt och funderade på det när jag såg avsnittet. Såg overkligt häftigt ut.
Huskatt: Det var ju det. Jag går sönder av all träning. Utom typ basjympa. Och hur roligt är det?
Det där låter läskigt skrämmande. Lyckligtvis har jag aldrig känt av sådana smärtor när jag tränar...fast i för sig...hur ofta tränar jag just nu?
Kram på dig!
Ditt - och Snorkkis - inlägg fick mig verkligen att fundera. Som tur är har jag just nu roligt när jag tränar, men det har inte alltid varit så.
Jag tänkte också på det här med hur de slet ner kroppen. Duktiga som fasen. Men sen då? Ere så bra att ha en trasig kropp vid 40 eller 50?
Fan va glad jag är som började slita på kroppen först nu, nu lär den hålla tills jag är 90 eller 100 :)
Skicka en kommentar